Skola och Vox Beata

Nu ska jag skriva lite webbdagbok. Och då är det så här Gott folk att dagböcker på internet fungerar inte alls på samma sätt som dagböcker In real life (dvs inbundna böcker med tomma blad). Här kan nämligen alla läsa vad man har skrivit, att bli personlig eller nåt sånt larvigt rekommenderas alltså inte. Nu när vi har rett ut och förebyggt detta vanliga misstag kan jag börja skriva.

”Dagens händelser” står det längst upp att man ska skriva om. Det blir ingen lång redogöring; Idag har jag gått upp, duschat, lämnat tillbaka en cd i Kerstins fack (notera att jag inte lyckades hålla mig borta från skolan en enda dag), solat, läst och tittat på TV. En mycket händelserik dag med andra ord (jag utgår ifrån att ni observerar ironin).

Nej, allvarligt talat, faktum är att jag saknar Stagnelius med allt vad det innebär. Jag saknar mina vänner, lärarna, lokalerna och till och med läxorna och proven. Då är det illa. Känslan av att ha någonstans att gå på dagarna, att ha någonting att göra när man kommer hem. Nu ska jag visserligen göra ganska mycket i sommar men jag kommer ändå att sakna det. Det har aldrig hänt förut kan jag meddela. Sommarlovet har alltid kommit som en efterlängtad räddning och tagit mig bort från alltihop. Då ville jag bort, det vill jag inte nu vilket måste vara ett osedvanligt bra tecken.

Igår var jag på körövning med Vox. Det kändes märkligt att komma på avslutningen efter att ha varit borta hela terminen. ”Hej svejs! Här kommer jag gående som av en ren slump, kan man börja igen eller?”. Jag ska börja på riktigt nästa termin. Nu kom en jullåt... ursäkta, jag ska bara byta... sådär. Det känns inte riktigt tajming med jullåtar nu.

Var var jag? Just det, Vox. Det är svårt. Vox känns som en sammansvetsad grupp med stadiga färdigbildade gäng som det är svårt att passa in i. Det kräver nog lite tid. Men men, nästa år ska jag göra mitt bästa för att komma in, det ordnar sig. Så asocial är jag fasen inte. Jag kan bra mycket bättre än så här.

Jag kanske ska börja med att se körfolket i ögonen när jag pratar med dem, eller vad tror ni?