Ett halvöppet fönster

Fönstret i rummet står öppet. Inte helöppet, utan lite sådär idylliskt på glänt. Utanför kvittrar kvällsfåglarna, och sporadiskt en och annan skata. Jag kan höra hur grannens grannes dotter skrattar för att sedan skrika något till tjejkompisen som åker omkring på roller blades i en ändlös cirkel på trottoaren utanför. Från skrivbordet, där jag sitter med psykologiboken uppslagen, betraktar jag dem lugnt och fantiserar om hur deras vänskap ser ut. Den gamla använda luften ersätts med ny sval, det är som om hela rummet andas. Andas in, och andas ut. Boken försvann för länge sedan, ungefär vid den tidpunkt då mitt undermedvetna insåg att mitt medvetna inte är tillräckligt bra på engelska för att förstå ens hälften av Sigmund Freuds psykologiska teorier om människans personlighet.

Nu har de halvöppna fönstrens tid kommit. Nu är tiden då man nöjt separerar påslakanet ifrån täcket, så att man kan sparka av sig det ifall det blir för varmt på natten. Vilket det i regel blir, trots det halvöppna fönstret. Klockan är över nio men ändå är det fortfarande ljust ute, och ljust ska det förbli i säkert fyrtio minuter till. Ljuset har kommit för att stanna sommaren ut, och det känns som att återse en kär gammal vän. Samma kittlande känsla inombords, snart bubblar det över. Snart bubblar det över hos alla och hela staden blir så öppen. Helt plötsligt är det okej att heja på vem som helst på gatan utan att betraktas som psykiskt instabil (den risken finns faktiskt på vintern, var uppmärksam i december om du inte tror mig).

Det här är tiden för de öppna fönstren, för galna människors galna musiksmak som läcker ut till oanmälda lyssnare. Det här är tiden när dagarna plötsligt blir dubbelt så långa. Det här är tiden när minnen, som under en period fått lämna plats för irritation kring snöslask, kommer tillbaka. Ja. Det här är tiden när världen är som vackrast.

Ett tillägg i reglerna

En plats där man får vara ingen. Någonstans där det är okej att inte synas, att inte vara rolig, att inte vara smart eller begåvad eller till och med att inte vara trevlig. Ibland så har man ingen kraft över till ett påklistrat leende fast man vet att det gör så mycket för andras uppfattning av en. Jag önskar att det vore okej att visa sina känslor utan att det för den skull måste betyda att någonting är fel. Och prat och allvarliga ord, kloka råd. För det är inte vad jag behöver. Jag behöver få slippa tänka på hur alla runt omkring mig ser mig, på ifall de undrar hur jag mår. Snälla undra inte hur jag mår.

Jag behöver bli övertygad om att det är helt naturligt att inte vara strålande lycklig dygnet runt. Jag önskar att det fanns mer tolerans mot frivillig ensamhet. Och mot frivillig tystnad. Det finns väl fler människor som någon gång ibland måste få bara iakta och lyssna, och inte måste sätta spår och hävda sig hela tiden. Hur lär man sig att leva livet rätt? Att leva på sitt eget sätt. Det är svårt, för det finns redan inrutade mönster, det finns instruktioner om hur man ska vara och om hur man ska leva. Och eftersom så många redan följer dessa regler anpassar sig den allmänna attityden efter dem. Vilket gör det ännu svårare att leva ett liv som bryter mot reglerna. Men ibland så känner jag så starkt för att bryta mot reglerna.

Och jag vill att det ska vara okej, fast det naturligtvis inte kan vara det. Det kan inte vara okej att bryta mot reglerna, i så fall skulle man inte bryta mot reglerna. Det förstår ju varenda människa, eller... nej, jag vill inte bryta reglerna, jag vill omforma dem. Jag vill lägga till en paragraf där det står att det är okej att låta bli att bygga upp en trevlig fasad bara för omgivningens skull. Där det är tillåtet med dagar utan smarta inlägg i debatten. Och i den paragrafen ska det ingå att ingen undrar varför. Snälla undra inte varför. Och låt det inte gå ut över de trevliga dagarna. Vilka som tur är är betydligt fler.

Ifall man får vara tråkig ibland blir det roliga betydligt mycket roligare.