Att få visa alla känslor

Egentligen orkar jag inte skriva det här inlägget, men jag gör det ändå. Ha överseende. Idag var det dags att äntligen få pröva på Friskis & Svettis hälsosamma utomhusprojekt, nämligen gympa i Kalmarsundsparken. Detta friska fenomen fungerar som så att en hurtig ledare placeras på en upphöjd fyrkant i mitten på en gräsplan. Efter det (eller före kanske är mer logiskt) placeras fyra högtalare i lagom avstånd från fyrkanten (om ni föreställer er en friskishall skulle fyrkanten alltså stå i mitten och högtalarna skulle stå där väggarna skulle ha varit). Ursäkta min övertydlighet. I området inom högtalarna är det meningen att Kalmars glada motionärer ska motionera. Eller ja, det stod ganska många utanför området innanför högtalarna också. Ursäkta min förvirrade alltför detaljerade otydlighet.

Idag, hursomhelst, var jag och Linnea en del av Kalmars glada motionärer. Och det är ju inte dåligt att få tillhöra en sån anmärkningsvärd och beundransvärd skara. Dock måste jag säga att glad var bland det sista jag kände mig där jag studsade runt på den ojämna, sluttande gräsmattan och tittade på friskisledaren men mest på den perfekta människan framför mig som tydligen hade gjort det här hundratals gånger förut och därför naturligtvis kunde förutse exakt vilken rörelse som skulle komma härnäst och därför förstås aldrig tog ett förbannat steg fel. Ibland möter man sin överman, så är det bara.

Någonstans under andra konditionesdelen kom de första regndropparna och gjorde gräsmattan ännu mer hopplös att röra sig över. Lite som en förvarning kom de, för att sedan försvinna och för att slutligen dyka upp igen under stretchingen. Den här gången i form av en vertikalt rinnande flod. Mysigt sommarregn, och vi behövde ju inte duscha eller bada efteråt heller.

När jag stod där i regnet och spretade med armar och ben upp och ner, hit och dit insåg jag vilken förändring människans fysiska aktiviteter genomgått under åren. För ett längre tag sedan fick man träningen automatiskt, genom att jobba på åkern, i skogen eller i fabriken kombinerade man det ekonomiska med den dagliga motionen. Många gånger i alldeles för hög grad. Det tänkte man väl naturligtvis inte på då, när man står och förbannar att man idag tvingas bära 50 kg extra tegel på ryggen i två extra timmar är nog inte "Men å vad bra, då slipper jag ta de där ryggmuskelövningarna ikväll" den första tanken som dyker upp i huvudet. Hursomhelst, now I left my track, med tiden har utvecklingen och vetenskapen gjort att människans fysiska arbete undan för undan har ersatts med maskiner. Vilka konsekvenser får det? Jo, det får konsekvensen att jag betalar en alldeles för hög summa för att få svettas och se allmänt löjlig ut. Visserligen ofta i fina lokaler, men ändå.

Inte mig emot, jag trivs med det. Under sådan här träning som är totalt individuell och icke-tävlingsinriktad för man chansen att för en timme ge utlopp åt de flesta förtryckta, underliggande känslor. Glädje, ilska, likgiltighet, eftertanke, sorg. Man spolar igenom kroppen, både andligt och fysiskt. Äntligen ett tillfälle att ensam få tänka igenom saker, tro mig, ibland hittar man till och med lösningar på problem.

Nu har jag kommit igång igen, med det eviga tjatet om Friskis & Svettis. Det är svårt att behålla värdigheten, men någon måste sköta den objektiva rapporteringen. Den kan komma att rädda många liv och förändra livssituationen för många (eller, jag kan ju få inbilla mig det i alla fall) ;)

Ett moln av tankar

Jag letade inte efter något, när jag den där kalla, grå och allmänt osomriga dagen tittade upp och ut genom fönstret. Kanske ville jag bara försäkra mig om att det fortfarande fanns något där ute, någonting att kalla verklighet, någonting bortom min egen bubbla av frivillig ensamhet. Men det jag ville se fanns inte där, vitt var det enda jag såg.

En del saker styr man inte över, de bara blir. Nu är det sommarlov, onsdagen markerade slutet på något bra. Och jag vet att jag inte borde kalla det slutet på något bra, utan jag borde kalla det ett avbrott, en paus med ett nio månaders inslag av exotism. Ibland är det svårt att göra rätt, svenskarna har blivit så känsliga för ord. Och ja, jag vet att jag är dum som fokuserar på slutet, istället för början. För det är ju en början också, en början på något helt nytt, något okänt.

När jag var yngre kunde jag läsa (eller få läst för mig) samma saga varje kväll. Varje söndagmorgon gick jag upp före mamma och pappa och tittade på samma gamla tecknade filmer. Om och om igen. Och det fantastiska var att de alltid var lika bra. Alltid var det lika spännande när den klipske och listige Basil Mus kämpade mot den ondskefulle Rottingham uppe i urverket i Big Ben.

Nu är jag mer äventyrslysten, även om det förstås är jätteroligt att få bli lite sentimental ibland och plocka fram gamla filmer, skivor och böcker. På många sätt är det tusen gånger roligare än att gå ut och spendera pengar på en massa nya saker. Ju äldre man blir desto mindre nöjer man sig med. I alla fall jag. Jag kan inte ha roligt med mjukisdjur längre, jag vill ha riktiga. Och så vidare. När Bamse är genomskådad och leksaksmobilen för länge sedan slutat upp att imponera, är man på väg att fall i det logiska träsket då? Det där träsket där magin går att förklara med vetenskap. Dit har jag inte riktigt kommit än, men jag sjunker djupare och djupare ner i det avseendet att jag vill ha mer och mer.

Det är säkert en av anledningarna till att jag åker till Kanada. Sovrummet är inte stort nog längre, jag vill ut, pröva mina vingar och bilda mig en uppfattning om världen. Baserad på egna erfarenheter.

Och just nu kanske det går neråt
men jag vet att livet inte alltid måste vara bra
för konstigt det är sällan dåligt
vilket däremot det normala lätt kan va'

jag vet att det blev kanske inte som jag sa
men allting blir inte som man vill
skulle alla alltid få sin vilja fram
då skulle ju världen stå still

Ibland så står man på perrongen
hjälplös betraktar man hur tåget för förbi
på nåt sätt klarar jag mig alltid
jag tror att det kanske börjar ordna upp sig med mitt liv

och jag vet att det blir kanske inte som jag tror
men allting blir inte som man sa
konstigt är sällan dåligt
vilket däremot det normala så ofta kan va'

Idag har jag tänkt på regression. Och jag har tänkt att det var värst vad jag har börjat analysera allting ur ett socialpsykologiskt perspektiv.

Blanda. Full effekt. Rör om. Full effekt. Hej. Det här är jag som läser instruktionerna till Ikeas frysta potatismos. Faktum är att jag inte hade hört talas om fryst potatismos innan.
Det ska till att Ikea kommer till stan för att man ska bli upplyst tydligen. Husmanskost verkar vara Ikeas nya grej. När de inte kör på pizzaslice för tio kronor.
Billigt är det åtminstone.
Blanda. Full effekt. Rör om. Full effekt. Jaha. Koncisa instruktioner iallafall. Till och med en köksidiot som jag borde ju kunna klara det här tycker man. Kan vi inte baka en kaka? Jaa, svarar alla. Entusiastiskt. Jag svarar också Ja, fast min röst är inte riktigt lika entusiastisk. Man kan väl säga så här; I köket vistas jag gärna, mikron är min bästa vän. Och jag tycker om den hemmamysiga känslan. Men jag undviker oftast att ta i någonting.

Just det.

Skolkritik och picknickmusik

Nu har veckan nått sitt slut, igen. Ytterligare en grå söndagseftermiddag håller på att förflyta och snart ta slut. Den matematiska delen av min hjärna, som inte varit särskilt aktiverad under läsåret som gått, har räknat ut att endast sex små, korta skoldagar kvar. Sen är det sommarlov. Resten av min hjärna är mycket kluven inför detta faktum. Å ena sidan är det ju skönt att slippa denna meningslösa undervisning med värdelösa lärare som ger absolut ingenting, å anrasidan innebär det att tiden med nuvaranda klassen snart är slut. Det känns tråkigt förstås. Men samtidigt om man ställer klassen och ett år hos mjölkfarmare i Kanada så blir det Kanada som väger tyngst.

Nu är tiden när all lärarna plötsligt kommer på att 'Oj då, vi kanske borde ha prov på det vi gått igenom, annars har jag ju faktsiktingenting att grunda betygen på' . Mm, jättebra men man kunde ju önska att ni kommit på det lite tidigare. Det är också nu den så kallade elevdemokratin med inflytandemal mm. spräcks och genomskådas när regler som provinformation två veckor innan helt förbises. Och skolan undrar varför eleverna inte engegerar sig mer i utformandet av undervisningen. Varför skulle vi göra det när allting i det långa loppet ändå förbises och lärarna ändå har sista ordet? Allt handlar om att skapa ett skenbart elevdemokratiskt inflytande så att skolan ger ett modernt intryck. Under ytan fungerar det precis som det alltid har gjort. Men så är det väl i alla 'demokratiska' system.

En del av söndagseftermiddagen har jag ägnat åt att plugga inför ett av dessa plötsligt inklämda prov. Antagligen blir det hemmaplugg som gäller under större delen av veckans eftermiddagar. I skolan får man inget gjort.

På onsdag beger Linnea och Jag oss mot Svergies näst största stad, Göteborg. Där stannar vi över en natt och tanken är att besöka picknickfestivalen för att lyssna/titta på Navid Modiri och gudarna. Det blir kul, Navid Modiri är ju själv om inte en gud så åtminstone nästintill. På torsdagen åker vi inte hem förrän vid femtiden så då kan man passa på att besöka några av de affärer som inte finns i Kalmar. Och de är oroväckande många.

Erfarenheterna

'Livet borde vara snällare mot mig.' Tvärtom, det är vi som borde vara snällare mot livet.
Stefan Andhé

Regnet slår mot rutan, klockan är fem över ett på natten och såhär sent har jag aldrig skrivit ett blogginlägg förut. Den som tvivlar (eller bara i allmänhet känner för att göra en undersökning) är välkommen att gå igenom tidigare blogginlägg och jämföra publiceringstider. Detta har jag ingen direkt lust att göra själv, vilket knappast är ett problem i och med att jag varken "tvivlar eller bara i allmänhet känner för att göra en undersökning."

Allting har varit rörigt på sista tiden och saker och ting har inte alls gått så bra som jag hade hoppats och trott at de skulle göra. Besvikelsen är alltid det största nederlaget. Det är en sak när man inte har ansträngt sig alls och därmed har förlikat sig med att det kommer gå åt helvete. Det är tråkigt, men det är inte hälften så tråkigt som att verkligen ha jobbat för att nånting ska bli bra och sedan stå där och inse att allt går åt helvete i alla fall. Det är mest nedslående för självförtroendet.

Det handlar alltid om erfarenheter, livet består av erfarenheter. Och misstag. Nu ser jag fram emot en skön helg där jag kan sålla ut erfarenheterna och lägga dem i mitt lilla skåp för nyttiga tips och råd inför framtiden. Sedan ska jag samla all känsla av besvikelse och nederlag och lägga den i min speciella borttaget-mapp. Där får den bekanta sig med känslorna av besvikelse från andra intressanta och allmänt pinsamma, fruktansvärda händelser. Moha, ni kan ju inbilla er att jag skulle skriva dem här.

På det här sättet delar man på något sätt upp erfarenheten i två delar; jag låter klumpen i halsen och det dåliga självförtroendet försvinna och tar istället tillvara det som kan hjälpa mig att inte göra om samma fel, i framtiden.