"Men romer är ju kriminella"

En gång i veckan i nästan ett år besökte jag föräldralösa romska barn på ett barnhem. Barnhemmet var inte uteslutande för romer, men romska barn löper med stor sannolikhet en överrepresenterad risk att hamna där. De är bara barn, som har hamnat i en orättvis, för många av oss otänkbar, social situation. Deras framtid är inte oviss, de allra flesta kan föreställa sig ungefär hur den kommer att bli, även om ingen pratar högt om det. Sånt talar man inte om.
Jag jobbade även med romska ungdomar genom ett av våra projekt. De var som vilka andra ungdomar som helst. De råkade bara komma från "fel" familj.

I Sverige blir det ramaskri när en glass döps till Nogger Black. Det kan ju misstolkas! Detta är en ekvation jag inte förstår och jag blir fortfarande förvånad varje gång jag stöter på den. Hur kan det i ett sådant samhälle, där rasism är något så känsligt och omdiskuterat, fortfarande finnas en sådan, medveten eller omedveten, utbredd acceptans gällande fördomar mot just romer? Som om de vore något slags magiskt undantag, och hade inneboende egenskaper som gör det okej att de hamnar utanför vissa sociala normer. Och utanför samhället i allmänhet.

Helvetesdagarna (eller ”PMS-monstret”)

Vissa saker är lite känsliga. De är s.k. too much information. De är inget man pratar för öppet om, de är liksom inte som synfel eller laktosintolerans. Därför skriver jag istället, för på något sätt måste skiten ut. Då kan den som läser välja själv om hon eller han vill fortsätta läsa. Annars slutar man.

Helvetesveckan är här. Den som orsakar helvetet, för mig själv och alla andra, är jag. För jag har PMS, premenstruella spänningar. Igår fick jag 3-4 gråtattacker, alla ackompanjerade av en känsla som antydde att jorden skulle gå under eller, ännu värre, att den inte skulle det, samt att jag var ensammast i världen. Idag är det ilskans tur. Mina känslor turas om lite. Lämnar lite plats för varandra, och tar tydligen hand om en dag var. Jag är så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen, jag hade gladeligen slagit sönder ett glas. Men av ren lathet gör jag inte det: jag hade fått städa upp resultatet efteråt. Dessutom är jag rätt så fäst vid våra glas.

De flesta kvinnor lider av någon form av PMS. Besvären kommer tydligen i samband med utsöndrandet av gulkroppshormonet. Men en liten del verkar vara extra känsliga för dessa hormonsvängningar. Då blir PMS ett problem, och ”påverkar livet i alltför stor utsträckning”, som det heter på rådgivande internetsvenska. Tro mig, de här känslorna välkomnas inte. Man använder inte PMS som ”en ursäkt för att få vara lite jävlig” som en kvinna i en P1-dokumentär uttryckte det. Snarare pågår det ett eller flera krig inuti, och ibland, eller ganska ofta, läcker de ut och påverkar omgivningen. Det är inte meningen, men väldigt svårt att kontrollera. Och som experten i P1 säger, det är ofta de psykiska problemen, snarare än de fysiska (som t.ex. magkramp eller huvudvärk) som är svårast att hantera. Då ska man inte bara utkämpa en mental kamp med sig själv, utan dessutom vara medveten om att man är, sedd med omgivningens ögon, antingen ett nervvrak eller en bitch eller både och. Så jag ber om ursäkt i förväg.

Jag vet att man kan få hjälp med att, om inte döda så åtminstone tona ner monstret. Något jag har intentionen att göra innan fullmånen, dvs. gulkroppshormonet, gör sitt nästa galaframträdande.