Att avgränsa sina stressmoment

Den senaste tiden har jag: läst min vanliga kurs, utfört ett mycket intressant efterforskningsprojekt vid sidan om, arbetat med att dra igång ett mentorskapsprojekt på programmet, tränat fem gånger i veckan, sökt praktikplats till våren, haft mycket trevliga middagsbjudningar på helgerna, gått på kunskapsutvecklande föreläsningar och event, fått dåligt samvete på kvällarna när jag suttit och tittat på "onödiga" tv-program utan att samtidigt göra något "vettigt" som t.ex. att följa med i nyheterna eller den gröna teknikutvecklingen, skickat väldigt många mail, allt som oftast krigat med hemmatekniken, haft dåligt samvete över min ekonomi, fått dåligt samvete när jag råkat få i mig vitt socker, haft känslan av att jag under studietiden levt i en bekväm fantasibubbla och att det nu är dags att komma ut och bete sig som vanligt folk. Och så vidare, och så vidare.

I början av hösten tyckte jag att min vardag fungerade mycket bra och förstod inte alls vad folk menade med att man kunde vara stressad. Det finns ju så mycket tid bara den används på ett effektivt och strategiskt sätt. Framåt mitten av oktober började jag dock känna mig trött och åstadkom saker i ett relativt långsamt tempo. Det resulterade i att jag kände mig mer stressad över att jag inte fick saker gjort i tillräckligt hög fart. Igår, slutligen, satte jag mig ner på golvet och orkade inte mer trots att jag den här veckan egentligen har relativt lite att göra. De saker jag har har växt sig orealistiskt stora och hänger som mörka moln på min himmel. Jag orkade inte ens laga mat på kvällen.

Nu skriver jag om det här på internet.

Det är lite ironiskt. Kanske ytterligare ett uttryck för vårt växande bekräftelsebehov. Kanske ska jag radera detta sedan, men det är skönt att skriva ut det. Och då inte bara för mig själv, utan på världens arena där vi alla har strålkastarljus på oss själva. Möjligen är det också en del av problemet, att vi överskattar vår egen roll i världsutvecklingen? Det låter ju väldigt jante att säga. Men faktum är att många av stressmomenten ovan grundar sig i ett normativt tankesätt. "Jag borde" och "jag borde inte". Jag borde läsa på och engagera mig för annars blir vårt samhälle aldrig demokratiskt och klimatförändringarna kan aldrig stoppas. Jag borde inte sova för mycket. Jag borde inte äta onyttig mat, jag har läst så mycket om hur sådan kan förgifta vårt samhälle och våra liv. Jag borde spara pengar. Jag borde inte bara sitta här och skriva blogginlägg när jag istället kan prestera. 

En sak är säker: tråkigt behöver jag inte ha på dagarna. Engagemang och energi kan alltid tas till vara. Och jag behöver aldrig gå kunskapstörstig, vi har hela världen i vår ficka som en journalist på Aftonbladet sa. Men idag sätter jag en gräns. Stressen får befinna sig på en sida, fritiden på den andra. Bättre att göra något än inget alls för att jag blir trött och sätter mig ner på golvet. Seså, ner på jorden och börja i någon ände. Blir inte allt perfekt får det väl vara så.

Världen kan bli bättre. Men den kan inte bli perfekt, hur många nyhetssajter vi än besöker. Detta inlägg kan ses som min timme med psykologen Internet. Jag vill dock hellre se på det som ett inlägg i någon form av debatt. Jag bryr mig inte så mycket om vilken.
   

Angående förra inlägget

Ramona Taikon said...
"Du säger emot dig själv lite. Att du skriver ett inlägg är ju faktiskt en indikator på att man inte kan kritisera romer utan att påhoppas.

Därtill kan man fråga sig vad du vet om brottstatistik, kriminologi och dylikt? Jag menar, med bakgrund i kriminologisk fakta ligger det tyvärr något i att "romer är kriminella", åtminstone vissa romska grupper. Är det en nyhet? Förstås inte.

Därmed inte sagt att man bör avfärda alla romer som kriminella för det vore en lögn. Det finns dock enorma problem, det krävs två för att dansa tango och du bör i framtiden vara försiktig när du förringar andras syn och/eller erfarenheter på saken."

Du har naturligtvis helt rätt, jag ber om ursäkt om jag uttryckte mig grovt! Men jag börjar tröttna på att romer i högre grad än andra samhällsgrupper (där en del individer kanske inte heller alltid beter sig så jättebra) faller offer för generaliseringar, och att det av många anses okej. Det krävs absolut två för att dansa tango (människor tenderar enligt mig f ö alltför ofta att lägga all skuld på romerna), men precis som jag här uttryckte mig fel och drog folk över en kam och förringade deras åsikter så gör många andra det också! Det borde uppmärksammas, tycker jag. Detta är ett alldeles för komplext problem med många sidor och perspektiv som verkligen inte får generaliseras. Man ska också komma ihåg att det finns en risk att människor i ökad grad blir det de förväntas att vara. Och jag tycker verkligen inte att man ska gå in i en situation och undermedvetet förutsätta att någon är kriminell (eller något annat). Det är farligt, och något man noga ska tänka igenom innan man uttrycker sådana tankar. Tycker jag. Jag säger inte heller att man kan kritisera romer utan att påhoppas. Naturligtvis kan man ju det, som mitt inlägg visar. Men jag syftade mer till bredare (egenobserverade, vilket medför begränsningar) samhälleliga trender.
Det här tycker jag är jättebra! Att man kan diskutera och prata om saken. Det är först då man lär sig, och ju mer problemen ser dagens ljus, desto närmare tror jag man befinner sig en lösning, om än bara lite!

"Men romer är ju kriminella"

En gång i veckan i nästan ett år besökte jag föräldralösa romska barn på ett barnhem. Barnhemmet var inte uteslutande för romer, men romska barn löper med stor sannolikhet en överrepresenterad risk att hamna där. De är bara barn, som har hamnat i en orättvis, för många av oss otänkbar, social situation. Deras framtid är inte oviss, de allra flesta kan föreställa sig ungefär hur den kommer att bli, även om ingen pratar högt om det. Sånt talar man inte om.
Jag jobbade även med romska ungdomar genom ett av våra projekt. De var som vilka andra ungdomar som helst. De råkade bara komma från "fel" familj.

I Sverige blir det ramaskri när en glass döps till Nogger Black. Det kan ju misstolkas! Detta är en ekvation jag inte förstår och jag blir fortfarande förvånad varje gång jag stöter på den. Hur kan det i ett sådant samhälle, där rasism är något så känsligt och omdiskuterat, fortfarande finnas en sådan, medveten eller omedveten, utbredd acceptans gällande fördomar mot just romer? Som om de vore något slags magiskt undantag, och hade inneboende egenskaper som gör det okej att de hamnar utanför vissa sociala normer. Och utanför samhället i allmänhet.

Helvetesdagarna (eller ”PMS-monstret”)

Vissa saker är lite känsliga. De är s.k. too much information. De är inget man pratar för öppet om, de är liksom inte som synfel eller laktosintolerans. Därför skriver jag istället, för på något sätt måste skiten ut. Då kan den som läser välja själv om hon eller han vill fortsätta läsa. Annars slutar man.

Helvetesveckan är här. Den som orsakar helvetet, för mig själv och alla andra, är jag. För jag har PMS, premenstruella spänningar. Igår fick jag 3-4 gråtattacker, alla ackompanjerade av en känsla som antydde att jorden skulle gå under eller, ännu värre, att den inte skulle det, samt att jag var ensammast i världen. Idag är det ilskans tur. Mina känslor turas om lite. Lämnar lite plats för varandra, och tar tydligen hand om en dag var. Jag är så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen, jag hade gladeligen slagit sönder ett glas. Men av ren lathet gör jag inte det: jag hade fått städa upp resultatet efteråt. Dessutom är jag rätt så fäst vid våra glas.

De flesta kvinnor lider av någon form av PMS. Besvären kommer tydligen i samband med utsöndrandet av gulkroppshormonet. Men en liten del verkar vara extra känsliga för dessa hormonsvängningar. Då blir PMS ett problem, och ”påverkar livet i alltför stor utsträckning”, som det heter på rådgivande internetsvenska. Tro mig, de här känslorna välkomnas inte. Man använder inte PMS som ”en ursäkt för att få vara lite jävlig” som en kvinna i en P1-dokumentär uttryckte det. Snarare pågår det ett eller flera krig inuti, och ibland, eller ganska ofta, läcker de ut och påverkar omgivningen. Det är inte meningen, men väldigt svårt att kontrollera. Och som experten i P1 säger, det är ofta de psykiska problemen, snarare än de fysiska (som t.ex. magkramp eller huvudvärk) som är svårast att hantera. Då ska man inte bara utkämpa en mental kamp med sig själv, utan dessutom vara medveten om att man är, sedd med omgivningens ögon, antingen ett nervvrak eller en bitch eller både och. Så jag ber om ursäkt i förväg.

Jag vet att man kan få hjälp med att, om inte döda så åtminstone tona ner monstret. Något jag har intentionen att göra innan fullmånen, dvs. gulkroppshormonet, gör sitt nästa galaframträdande.

Sofia. Igen.

Jag: Nej, det går inte, jag kommer att vara borta från stan Torsdag- Lördag.
Pavlina (Min bulgariskalärare) *inte ett dugg förvånad*: Jaha, ska du till Sofia?
Jag: Eh, hur visste du det?
Pavlina: Du åker alltid dit.

Det börjar nästan kännas som att jag bor i Sofia. Och den här gången vill jag inte ens riktigt åka, jag hade absolut hellre stannat hemma och gått på kinesisk resturang och festival här i Karlovo på Lördag med Sarah och Zack. Eller gjort en miniresa med David och José och kanske någon mer. Men jag har lovat, och även om löften kanske inte alltid är till för att hållas så är det de den här gången. Plus att jag ju får träffa min kära Amelie, och det är ju alltid lika trevligt.

Nu kanske någon undrar varför jag nödvändigtvis måste åka till Sofia där, trots att jag inte riktigt har lust. Det är ett sånt där seminarium igen. Helt på bulgariska. Mm. Där ska vi presentera och utveckla vår projektidé om Millenniemålen. På bulgariska. Jag vet inte hur mycket nytta vi kommer ha av den här helgen, men som Amelie sa, vi kanske åtminstone träffar roligt folk. Som kan engelska.

Seminariet håller egentligen på till söndag, men jag tänkte vara lurig och åka tillbaka hem redan på lördag. Jag vill nämligen åka till Kalofer på söndag, och titta på en festival de här där. Jag kanske kan be Amelie uppehålla dem och smyga mig ut när ingen ser? Hm... vi får se.

Idag har jag hjälpt Tsvetina att boka biljetter hos SJ. Hon ska till Sverige den 21a mars och åh vilken tur att jag finns där och kan hjälpa henne och förvarna om Sverige där man faktiskt borde boka sina biljetter innan. Här i Bulgarian får man inte alltid köpa tågbiljetter tidigare än en timme innan tåget går. Spännande, spännande. Dessutom har jag upptäckt hur rysligt dyr Arlanda Express är om man inte är ungdom. Usch. Nej, nu blir det kaffe och frukt och om två och en halv timme går bussen. Off and away!

Byter fokus

Som ni vet så är ju jag helt fantastiskt duktig på att hålla ordning på och uppdatera min blogg. Därför har jag nu skapat en till! Och eftersom jag absolut inte kommer engagera mig i två bloggar på en gång så byter jag nu naturligt nog fokus till den nya. Så den som är nyfiken och såklart vill hålla sig á jour med vad som händer i mitt intressanta, osannolikt spännande liv får gärna läsa där istället.

www.elin-bulgaria.blogspot.com

Wings and Wagons

Katie Morgan trembled with cold. With a yawn, she gazed at the big cuckoo clock located just beside the squeaking old oak door in her two-roomed suite. Ten to six, impossible! It had already been several hours since she had lay down to rest for a while. Apparently, although strangely, the rest had turned into a nap, which was hard to believe since Katie never in her life of 49 years had fallen asleep in daytime. This nap had taken up the whole afternoon which was originally planned for preparing the arrangements for the arriving visitors. The Shine on Me’s were already here. They had been kind for once by providing her with lemonade and insisting that she was in a state of stress and that she needed to relax.

The sudden high pitched noise of tires breaking on asphalt followed by a crash pulled Katie out of her thoughts. She sat up straight and left her bed to look out of the window. On the approach below she observed a blue, remarkably small car smashed into the side of another car parked in one of the parking lots in front of the house. Mrs. Morgan gave a deep sigh, it was clear that the Wings and Wagons had finally arrived.
--------------------
‘Are you sure you don’t want anything more to eat Mrs. Morgan? You have barely touched your food tonight. Don’t go and hurt the feelings of the cooking crew, they take it personally’.