Barnvakt

Den här helgen är jag uppe i Norrköping och är barnvakt för min lilla brorsdotter Nea för första gången. Hon är ett och ett halvt år gammal. Det går så bra så än så länge, hon är så himla söt! Lite bortskämd med uppmärksamhet ibland men vilken unge är inte det. Nu ligger hon i alla fall och sover och Tobbe gav sig just ut för att köra taxi natt. Det verkar gå bra för deras firma, jäklar vad de lyckas komma ut i media! Idag har jag varit ute och gått med Nea en timme, läst ich lekt rätt mycket plus att Tobbe när han hade vaknat mid tvåtiden visade hur man skulle bada henne och sådär. Det är mest kul, men också lite småjobbigt ibland såklart.

Annars känns det mesta väldigt bra just nu, jag är nöjd med livet. Skolan är mycket stressig men rolig samtidigt. Det är trevligt att ha ett liv igen så här efter sommarlov med många meningslösa händelselösa dagar och långa ljusa nätter. Trafikskolan flyter på även om jag borde komma in oftare och göra tester och pärmar och så. Det har bara varit så mycket att ta igen efter de två veckorna av sjuka och sådär så jag har bara inte hunnit. Svårt att plugga mer än typ 14 timmar om dygnet.

Jag vill ju göra något annat ibland med, och gå på friskis och så. Dit går jag i princip varje eller varannan dag, det är ju så sjukt härligt att träna där. Och nu i klassen har jag haft turen att träffa fler likasinnade. Ska nog gå igen imorgon kväll, kommer ju hem redan vid tjugo över fyra.

Det var nog det. Nu ska jag springa ner och synda. Måste ha lite apelsinkrokant-choklad! Sen är det nog bara att gå och lägga sig, jag har Nea igen imorrn på förmiddagen, så det blir nog att stiga upp mågon gång mellan sex och sju. Vem vet, jag kanske till och med hinner ta en promenad med henne sen innan jag åker vid tjugo över tolv =D Har lovat att fixa lunchen åt henne också, så att Tobbe kan sova så länge som möjligt. Den blir nog någon gång vid kvart i tolv kanske, hoppas att hon är hungrig redan då.

Fredag

Den här dagen har varit väldigt bra än så länge. Det började med att jag fick en extra en och en halv timme ledigt imorse efter att ha varit borta på Kagg och kollat läget med musiktillägget. Efter lite om och men kände de ändå igen mig och jag är inskriven i Musiktillägget 06. Min plats är alltså säkrad. Dessutom visade sig att de bara hade pianoelever på fredagar så jag fick en halvtimmeslektion och sedan kunde jag cykla tillbaka hem och dricka kaffe med min kära mor.

Efter religion och mentorstid slutade vi. Jäkligt gött schema vi har får man verkligen säga. Emma kom förbi för hon hade lite affärer med expeditionen. Sen var jag tvungen att gå bort till Maj och sången. Det gick bra, dvs jag hostade mig igenom de 20 minuterna. Men vi gick igenom lite låtval osv så det var inte bortkastad tid. Efter sången gick jag till Indiska och blev kär i deras höstkollektion som verkar jättemysig. Sådär kramgo på nåt mystiskt vis.

Så kär blev jag att när jag sedan sprang in i Emma, Mina och Minas pojkvän på vägen hem gick jag med på att gå tillbaka till Indiska med Emma. Haha, sen kommer den mest komiska delen av min dag so far. Den kallas Jakten på det försvunna cafét med jättebilliga mackor och utsikt över hela Kalmar sund, som många sjömän går till. Den som någonsin hittar det här cafét borta vid turistbyrån och slottet till vänster bakom ett mystiskt oidentifierat torn, får hemskt gärna meddela mig, för jag Mina och Emma lyckades i alla fall inte. Detta trots att vi tog oss ända ut till skylten som säger att Obehöriga äga ej tillträde.

Man måste nog visa sig värdig för att få äta på detta omåttligt mysiga café. Typ vara SM-mästare i Orientering eller något sånt.

Ikväll går jag nog bort till KM när Rex säger att de har kommit in. Vet inte vilken tid det blir, men jag ska inte dricka så mycket, och jag ska inte stanna ute så sent. Och därmed basta! Den här rethostan ska försvinna. Nu.

Hejdå vänner

Slipping through my fingers all the time, I try to capture every minute, the feeling in it. - ABBA

De senaste nätterna har jag haft svårt att somna. Jag funderade på vad det kunde bero på, och kom fram till att delvis beror det nog på att alla åker nu snart. Människorna som jag alltid har symboliserat med lycka, livsglädje och trygghet sprids vind för våg och själv bor man kvar i Kalmar och går på Stagg. Stagg som är precis som det alltid har varit, samtidigt som det är så smärtsamt annorlunda och konstigt.

Det här var ju part of the deal så att säga, det är ingen direkt överraskning att alla åker och att vi fortfarande har sista året att gå. Men jag trodde aldrig att det kunde kännas såhär tomt. Redan innan de har rest sitter jag allvarligt talat i vardagsrummet och gråter och känner mig nostalgisk och tänker på lunchrasterna i ettan och Hamlet och RIMUN och uppdragsboken. De som tog studenten har ju kommit över det där nu, det är historia för dem. Nu är det världen som väntar. Typ. För mig är det en livsavgörande era som nu är slut.

Tiden går så fort. Snart tar vi också studenten, det är ju faktiskt inte långt kvar om man tänker på hur fort det går. Jag ångrar verkligen inte att jag åkte, tvärtom tackar jag min lyckliga stjärna minst en gång i veckan. Det faktum att jag åkte har ju skapat en väldigt stor del av den jag är.

Men jag kan inte hjälpa att känna mig lite nere just nu. Och det är okej tycker jag. Det är nog bra att inse att jag saknar den gamla tiden och hantera det istället för att trycka ner det och gå runt och övertyga sig själv om hur bra det är att allt blev som det blev.

Sen kanske det är jättebra, det får vi se.

Körtelfeber - Ett slag på käften?

Svaret på nedanstående problem - Man har körtelfeber.
Imorgon bär det av till Eriksöre. Jag ska spela gitarr på kvällen, allsången med andra ord. Det blir väl bra, jag vill inte påstå att gitarrspel är något jag är duktig på, men det kan väl duga. Man ska inte ha så höga krav.

Idag var jag i skolan på eftermiddagen. Det kändes väldigt bra att vara bland de 'levande' igen som mamma sa för någon timme sedan. Få känna att man har ett liv, att ens enda jordliga syfte inte är att gå runt hemma och äta glass och titta på Top Model säsong 3 (var det säsong 3?). När man dessutom vet vem som vinner. Det vet jag nämligen nu. Eva vinner. Hon som är så himla rädd för spindlar. Så det är ju lovande för mig. Man kan leva ett lyckligt liv även om man är rädd för spindlar.

Nu har jag körskolan i mitt liv också. Det betyder att jag ska infinna mig där varje Torsdag efter skolan. Nästa vecka även på tisdagen, iom att jag missade första lektionen i Torsdags. Så gradvis fylls vardagen av detaljer som tillsammans gör den värd att gå upp för varje dag och fortsätta springa fram och tillbaka, äta skolunch och dricka uppvärmt kaffe. Allt det där som gör livet så underbart, inser man efter två veckors dvala. Tack Gud för den!

Och jag behöver ett slag på käften för att komma i rätt balans sjunger Håkan Hellström. Det stämmer så löjligt bra. Ibland är det det enda man vill ha. Och jag fick det. I form av körtelfeber. Man står verkligen under orättvis särbehandling ibland. Dvs orättvis för alla andra.

Jag klagar inte. Den får gärna fortsätta. (Möjligtvis låter detta sarkastiskt. Ingen vill väl ha körtelfeber. Utom jag.) Det är kontrasterna som får en att inse hur bra man har det. Efter en lång tids innesittande är man ju tacksam bara för att få gå ut genom dörren. Och det borde man vara oftare på något sätt. Tacksam för det lilla.