Igår kväll råkade jag befinna mig i ett ögonblick som gav mig chansen att bli vittne till en mycket spännande generationskrock. Denna kollision ägde rum mellan IKEA-generationen, som vuxit upp med slit och släng som ett vinnande koncept, och 50-talets generation, som fått lära sig att allting kan återanvändas bara det läggs i "bra att ha"-högen. Ante stod på en stol (utropandes sin förvåning över att det i bakskåpet fanns sillkrydda från 80-talet) och slängde allt som inte passerade hans datumkontroll i en stor plastkasse. Mamma stod förtvivlad på golvet och plockade upp varje bakartikel som slängdes samtidigt som hon försäkrade oss om att de här nejlikorna ANVÄNDE hon faktiskt regelbundet.
Bäst som jag satt där på min köksstol och passade vidare påse efter påse med sötmandlar och vaniljstänger insåg jag att sådana här storrensningar skull man inte bara göra i köket, utan i själen också. Tänk att med jämna mellanrum få rensa bort alla tråkiga, grådaskigt dammiga händelser och bara behålla de fina minnena. De minnena kunde man kanske sätta upp på en särskild hylla, som folk gör med sina klubbmästerskappokaler. Mina bröder har hyllmetrar med medaljer och plastpingisgubbar däruppe på vinden. De är bland det första man ser när man kommer dit upp. Deras uppgift är att göra ett gott intryck och övertyga besökaren om mina bröders idrottskapacitet. Själv har jag inga sådana priser, men det behöver vi väl inte låtsas om.
Hursomhelst skulle det vara praktiskt att kunna göra detsamma med sina minnen... första vänskapen, de magiska regnpromenaderna, alla vänliga komplimanger folk generöst har lämnat genom åren, osv. De förtjänar verkligen att få ta plats i rampljuset och påminna hjärtat och själen om saker och tings värde. För det är väl roligare att älska och att känna sig älskad än att vara målskytte i en fotbollsmatch? Även om det också är ganska roligt.
Kanske är det inte att rensa bort gamla utgångna tråkiga minnen som är det viktigaste utan att framhäva de som är bra. Fel gör vi alla. Och det måste man få göra, "annars är man ingen människa utan bara en liten lort". Fel har vi alla, och det måste vi få ha. Men vi kan försöka att inte lägga så mycket tonvikt på dem, de kan bara finnas där som våra läromästare. De kan leda oss på vägen, för att sedan träda undan och lämna plats åt allt det där som värmer. Och när det gäller andra människor, leta inte efter fel. Snälla... Låt felen hamna längst in i skåpet och lämna plats så att de goda sidorna verkligen får plats att breda ut sig. Det behöver de som de känsliga fenomen de är. En blomma behöver kärlek och vatten, får att kunna slå ut och lamslå världen. Med sin skönhet.
Monday, January 29, 2007
Friday, January 26, 2007
Det relativa läget
Med jämna mellanrum får jag små inte så diskreta pikar från mina kära vänner och familjemedlemmar. De antyder att jag är så kallat unreachable, vilket inte alls är så djupt som det låter. De verkar tro att min mobiltelefon aldrig lämnar mitt rum, alltid är urladdad och att kontantkortet alltid är tomt. Mot dessa vidriga, ogrundade anklagelser måste jag få försvara mig genom att säga... eh... Ja, okej, det är möjligt att mobilen inte flyttar sig så mycket rent geografiskt.
Men ni som läser det här ska veta att jag alltid bär den med mig i mitt hjärta, betyder inte det någonting kanske?
Dessutom hinner det aldrig samlas damm eller spindelväv på den eftersom jag faktiskt kollar den ganska ofta. När jag är hemma. Och det är ju då man har tid att vara social. Ju. Så att ha den med sig när man är ute och är helt uppfylld av annat skulle ju vara totalt meningslöst. Det faktum att jag kollar rätt ofta ökar ju chansen för den som eventuellt vill nå mig att bli återuppringd fort. Och det är ju bra. Vilket försvar jag fick till.
Ibland förflyttar jag mitt högteknologiska under (häftigt med ett under som får plats i fickan) en trappa ner. På det sättet kan jag ha koll på den även när jag är i vardgasrummet, vilket är ett beundransvärt drag från min sida. Mer beundransvärt en den vikarie jag hade idag på solosången i alla fall. Men det var ingen bra jämförelse, det mesta är mer beundransvärt en den musikläraren.
Haha, lite exotiska inslag i vardagen tackar man inte nej till.
Men ni som läser det här ska veta att jag alltid bär den med mig i mitt hjärta, betyder inte det någonting kanske?
Dessutom hinner det aldrig samlas damm eller spindelväv på den eftersom jag faktiskt kollar den ganska ofta. När jag är hemma. Och det är ju då man har tid att vara social. Ju. Så att ha den med sig när man är ute och är helt uppfylld av annat skulle ju vara totalt meningslöst. Det faktum att jag kollar rätt ofta ökar ju chansen för den som eventuellt vill nå mig att bli återuppringd fort. Och det är ju bra. Vilket försvar jag fick till.
Ibland förflyttar jag mitt högteknologiska under (häftigt med ett under som får plats i fickan) en trappa ner. På det sättet kan jag ha koll på den även när jag är i vardgasrummet, vilket är ett beundransvärt drag från min sida. Mer beundransvärt en den vikarie jag hade idag på solosången i alla fall. Men det var ingen bra jämförelse, det mesta är mer beundransvärt en den musikläraren.
Haha, lite exotiska inslag i vardagen tackar man inte nej till.
Varning för klyschor 2: Treeningheten
I över en vecka har jag små stunder varje dag suttit inklämd mellan brådmogna 11-åringar och infantila 30-åringar som har ungefär lika mycket finnar, antagligen beroende på att dom har ungefär samma matvanor - pizzakartong och cocacola till varje mål - och framför allt har dom exakt samma besatthet av att sitta i mörkret hela dagarna och spela samma sinnessjukt våldsamma köttiga dödsspel. Och kommunicera med sin vokabulärs heliga treenighet: Hora, fitta, bög. Alla andra ord verkar överflödiga. - Emil Jensen
Jag satte mig ner på golvet med en clementin i handen, som för att bli uppfylld av dess energirika c-vitamin. Jag stirrade ner på det stora A3-papperet som låg framför mig, grep en penna som droppade av föregående användares tankedregel och ritade raskt upp mitt liv i olika stadier. Björkarnas nakna grenar knackade på fönstret men jag lät dem inte komma in för då skulle jag bli tvungen att släppa in verkligheten i mitt ritande, insiktsfulla vakuum (alla insikter som man borde ha kommit fram till i tonårens förstadie men som man prioriterade bort i syfte att få mer tid över till sömn, sömn och sömn), och det skulle vara en störande faktor. Jag höll faktiskt på att beskriva mitt liv.
Någonstans i detta skumbad av filosofi hann jag tänka den tanken som undrar om man inte har ett ganska patetiskt liv om man kan ta en sönderbiten penna och skriva ner allting som betyder något på ett papper. Förminska och förenkla, avbilda Gud i en tjur av guld. Som för att försöka förstå något som inte ska förstås. Min hjärna arbetade över dess tillgångar med att väga för och emot (det är det vi blir uppfostrade att göra, jag gör bara det som de har sagt åt mig). Till slut tog jag arket, gjort av det trä vi hade behövt för att kunna fortsätta andas, rev det i fem bitar och gick runt i staden och gömde bitarna i de ögonblick som betytt mest för mig.
Då insåg jag hur patetiskt det var, som om jag kan räkna de ögonblick som betytt något för mig på min högra hands fingrar. Betyder inte varje ögonblick något? Ska man rangordna dem sedan? Skriva listor, väga för emot, vara kritisk, diskutera, riva sönder, pussla ihop, spotta i golvet, gunga på stolen och sedan avsluta med att skriva en analys av alltihop på sin inte särskilt flashiga dator där hemma.
Det är ungefär så de tycker att vi ska leva våra liv. Känns det som. Ibland.
Jag satte mig ner på golvet med en clementin i handen, som för att bli uppfylld av dess energirika c-vitamin. Jag stirrade ner på det stora A3-papperet som låg framför mig, grep en penna som droppade av föregående användares tankedregel och ritade raskt upp mitt liv i olika stadier. Björkarnas nakna grenar knackade på fönstret men jag lät dem inte komma in för då skulle jag bli tvungen att släppa in verkligheten i mitt ritande, insiktsfulla vakuum (alla insikter som man borde ha kommit fram till i tonårens förstadie men som man prioriterade bort i syfte att få mer tid över till sömn, sömn och sömn), och det skulle vara en störande faktor. Jag höll faktiskt på att beskriva mitt liv.
Någonstans i detta skumbad av filosofi hann jag tänka den tanken som undrar om man inte har ett ganska patetiskt liv om man kan ta en sönderbiten penna och skriva ner allting som betyder något på ett papper. Förminska och förenkla, avbilda Gud i en tjur av guld. Som för att försöka förstå något som inte ska förstås. Min hjärna arbetade över dess tillgångar med att väga för och emot (det är det vi blir uppfostrade att göra, jag gör bara det som de har sagt åt mig). Till slut tog jag arket, gjort av det trä vi hade behövt för att kunna fortsätta andas, rev det i fem bitar och gick runt i staden och gömde bitarna i de ögonblick som betytt mest för mig.
Då insåg jag hur patetiskt det var, som om jag kan räkna de ögonblick som betytt något för mig på min högra hands fingrar. Betyder inte varje ögonblick något? Ska man rangordna dem sedan? Skriva listor, väga för emot, vara kritisk, diskutera, riva sönder, pussla ihop, spotta i golvet, gunga på stolen och sedan avsluta med att skriva en analys av alltihop på sin inte särskilt flashiga dator där hemma.
Det är ungefär så de tycker att vi ska leva våra liv. Känns det som. Ibland.
Tuesday, January 23, 2007
Varning för klyschor 1: Prestationsångest
Här om dagen då var jag ute på en av mina vanliga terapipromenader efter skolan, råkade jag plötsligt få syn på en bok i en bokhandel. Denna händelse kanske visserligen inte anses vara av revolutionerande slag men det som fångade mig var bokens titel. Meningen med livet hette den, och den stod där i hyllan och bara väntade på att någon vetgirig människa skulle ta med den hem för att få veta meningen med vår existens. Vid sådana tillfällen kan jag faktiskt inte låta bli att tänka: Vilken mening?
Tro nu inte att jag är en gråsvart vilsen själ som vandrar runt i bokhandlar efter skolan och tänker att livet saknar mening. Snarare är det så att jag börjar tröttna på att vi lägger så mycket vikt vid att hitta oss själva, att finna vår livsväg, och att finna just detta, meningen med livet. Skapar det inte en viss prestationsångest att ständigt gå runt och tänka så? "Det måste finnas en mening, jag måste hitta den, jag måste, måste." Tills slut blir vi så stressade och fixerade vid detta att vi glömmer bort att leva våra liv med glädje. Glömmer bort att vara tacksamma för att vi faktiskt fick den ärofyllda chansen att finnas här.
Kraven på vår stackars tillvaro ökar hela tiden. Plötsligt var det inte okej längre att stanna hemma och passa barnen och laga mat. Det fanns inte tillräckligt mycket mening i det, det var inte äventyrslystet att damma bakom prydnadsföremålen. Nej, det är möjligt att det inte är det. Men gör det så mycket då? Måste det finnas en förklaring till allting vi gör? Kan det inte bara vara så att vi finns här av en slump och nu när vi är här finns det inte så mycket mer mening i tillvaron än den vi skapar? Eller är det för simpelt?
"Ni låter verkligheten komma mellan er och livet", var det någon som sa. Mycket tonvikt läggs vid att finna en mening och finna just sin egen plats i universum. Men det finns ingen anledning att leta efter vår egen plats, den har vi redan paxat från den dagen då vi föds. Och ifall vi någon gång kunde sluta köpa böcker som ska hjälpa oss avslöja livsmysterierna kanske svaren kommer till oss automatiskt. När vi minst anar det. Precis som när man sitter hela dagen och väntar på ett telefonsamtal som aldrig kommer. Efter ett tag ger man upp och går därifrån med hjärtat krossat. Efter några timmar eller dagar, när man har glömt bort alltihop, ringer plötsligt telefonen. När man minst anar det.
Jag tror att vi måste våga släppa taget om livlinan och kasta oss ut i livet. Utan att veta varför. Kan det finnas någon bättre anledning än att det helt enkelt är så härligt att bara... falla? Känn luften ta tag i ditt hår och blåsa dig i ansiktet. Och njut. Gör vad du vill med din tid, men utnyttja chansen. Annars kanske du ägnar för lång tid åt tänkandet. Plöstligt är det för sent att utnyttja dina enorma kunskaper och tankar om livets mening. Och vips, så går en dag från våra liv och kommer aldrig åter.
Tro nu inte att jag är en gråsvart vilsen själ som vandrar runt i bokhandlar efter skolan och tänker att livet saknar mening. Snarare är det så att jag börjar tröttna på att vi lägger så mycket vikt vid att hitta oss själva, att finna vår livsväg, och att finna just detta, meningen med livet. Skapar det inte en viss prestationsångest att ständigt gå runt och tänka så? "Det måste finnas en mening, jag måste hitta den, jag måste, måste." Tills slut blir vi så stressade och fixerade vid detta att vi glömmer bort att leva våra liv med glädje. Glömmer bort att vara tacksamma för att vi faktiskt fick den ärofyllda chansen att finnas här.
Kraven på vår stackars tillvaro ökar hela tiden. Plötsligt var det inte okej längre att stanna hemma och passa barnen och laga mat. Det fanns inte tillräckligt mycket mening i det, det var inte äventyrslystet att damma bakom prydnadsföremålen. Nej, det är möjligt att det inte är det. Men gör det så mycket då? Måste det finnas en förklaring till allting vi gör? Kan det inte bara vara så att vi finns här av en slump och nu när vi är här finns det inte så mycket mer mening i tillvaron än den vi skapar? Eller är det för simpelt?
"Ni låter verkligheten komma mellan er och livet", var det någon som sa. Mycket tonvikt läggs vid att finna en mening och finna just sin egen plats i universum. Men det finns ingen anledning att leta efter vår egen plats, den har vi redan paxat från den dagen då vi föds. Och ifall vi någon gång kunde sluta köpa böcker som ska hjälpa oss avslöja livsmysterierna kanske svaren kommer till oss automatiskt. När vi minst anar det. Precis som när man sitter hela dagen och väntar på ett telefonsamtal som aldrig kommer. Efter ett tag ger man upp och går därifrån med hjärtat krossat. Efter några timmar eller dagar, när man har glömt bort alltihop, ringer plötsligt telefonen. När man minst anar det.
Jag tror att vi måste våga släppa taget om livlinan och kasta oss ut i livet. Utan att veta varför. Kan det finnas någon bättre anledning än att det helt enkelt är så härligt att bara... falla? Känn luften ta tag i ditt hår och blåsa dig i ansiktet. Och njut. Gör vad du vill med din tid, men utnyttja chansen. Annars kanske du ägnar för lång tid åt tänkandet. Plöstligt är det för sent att utnyttja dina enorma kunskaper och tankar om livets mening. Och vips, så går en dag från våra liv och kommer aldrig åter.
Monday, January 22, 2007
Konsten att se upptagen ut
Jag har förvandlats. Förra veckan tränade jag fyra gånger, och idag var jag ivrigt där igen, trots att jag redan hade tränat en gång på eftermiddagen. Jag vet inte riktigt om jag ska vara rädd för eller imponerad av mig själv. När jag är här på Friskis & Svettis (säg inget) anländer jag alltid 20 min innan det börjar i tron att det är "bråttom". Detta medför att jag får 10 minuters spilltid från det att jag har bytt om till det att passet börjar. 10 minuter bland alla dessa hurtfriska, röd- och vitklädda, skvallerelitare. I det läget finns det tre alternativ:
a) Man går fram och tillbaka, fram och tillbaka osv i omklädningsrummet och ser alltid ut som om man är "på väg någonstans". På det här sättet kan man skapa en viktig image och det är ju ungefär det ultimata man vill uppnå i sitt liv, men det kan bli lite långtråkigt att hålla på så tio minuter om dagen, fem dagar i veckan. Framförallt kan folk börja undra varför man går fram och tillbaka i omklädningsrummet och vad man sysslar med egentligen.
b) Man sätter sig i trappan med sitt kvitto i handen, i startgroparna redo att komma in först på passet och ta den bästa platsen längst bak som ingen annan vill ha. Det här alternativet är inte att rekommendera då det är svårt att hålla blicken fokuserad och målmedveten på dörren 10 minuter i sträck. Det blir lätt att man halkar in i ett drömläge och vips har man hamnat i sysslolöshetens fasade fälla. Folk kan alltså tro att man inte alls är en sån där ascool människa som alla så gärna vill ge sken av att vara.
c) Man sätter sig vid ett av borden och börjar skriva en redogörelse för vad hur man bäst slösar bort 10 minuter på Friskis & Svettis i sin lilla gröna anteckningsbok. Det klart smartaste och mest välgenomtänkta man kan göra. Det ger ett upptaget sken samtidigt som man gör oerhörd nytta. Nästa gång man är där kan man ju till exempel börja skriva ihop ett stort personlighetstest med frågor som "Hur ärliga tycker du att vi ska vara?". Sånt är ganska inne nu. Nämligen.
Självförverkligande måste vara årets ord. I Sverige. För här är alla så moderna och kloka och nytänkande och fräscha och mångkulturella och kampsportiga och mediterande och masserande och ansikitsmasktäckta och chigongiga och avslappnade. Eller hur var det nu?
a) Man går fram och tillbaka, fram och tillbaka osv i omklädningsrummet och ser alltid ut som om man är "på väg någonstans". På det här sättet kan man skapa en viktig image och det är ju ungefär det ultimata man vill uppnå i sitt liv, men det kan bli lite långtråkigt att hålla på så tio minuter om dagen, fem dagar i veckan. Framförallt kan folk börja undra varför man går fram och tillbaka i omklädningsrummet och vad man sysslar med egentligen.
b) Man sätter sig i trappan med sitt kvitto i handen, i startgroparna redo att komma in först på passet och ta den bästa platsen längst bak som ingen annan vill ha. Det här alternativet är inte att rekommendera då det är svårt att hålla blicken fokuserad och målmedveten på dörren 10 minuter i sträck. Det blir lätt att man halkar in i ett drömläge och vips har man hamnat i sysslolöshetens fasade fälla. Folk kan alltså tro att man inte alls är en sån där ascool människa som alla så gärna vill ge sken av att vara.
c) Man sätter sig vid ett av borden och börjar skriva en redogörelse för vad hur man bäst slösar bort 10 minuter på Friskis & Svettis i sin lilla gröna anteckningsbok. Det klart smartaste och mest välgenomtänkta man kan göra. Det ger ett upptaget sken samtidigt som man gör oerhörd nytta. Nästa gång man är där kan man ju till exempel börja skriva ihop ett stort personlighetstest med frågor som "Hur ärliga tycker du att vi ska vara?". Sånt är ganska inne nu. Nämligen.
Självförverkligande måste vara årets ord. I Sverige. För här är alla så moderna och kloka och nytänkande och fräscha och mångkulturella och kampsportiga och mediterande och masserande och ansikitsmasktäckta och chigongiga och avslappnade. Eller hur var det nu?
Subscribe to:
Posts (Atom)
