Det relativa läget

Med jämna mellanrum får jag små inte så diskreta pikar från mina kära vänner och familjemedlemmar. De antyder att jag är så kallat unreachable, vilket inte alls är så djupt som det låter. De verkar tro att min mobiltelefon aldrig lämnar mitt rum, alltid är urladdad och att kontantkortet alltid är tomt. Mot dessa vidriga, ogrundade anklagelser måste jag få försvara mig genom att säga... eh... Ja, okej, det är möjligt att mobilen inte flyttar sig så mycket rent geografiskt.

Men ni som läser det här ska veta att jag alltid bär den med mig i mitt hjärta, betyder inte det någonting kanske?

Dessutom hinner det aldrig samlas damm eller spindelväv på den eftersom jag faktiskt kollar den ganska ofta. När jag är hemma. Och det är ju då man har tid att vara social. Ju. Så att ha den med sig när man är ute och är helt uppfylld av annat skulle ju vara totalt meningslöst. Det faktum att jag kollar rätt ofta ökar ju chansen för den som eventuellt vill nå mig att bli återuppringd fort. Och det är ju bra. Vilket försvar jag fick till.

Ibland förflyttar jag mitt högteknologiska under (häftigt med ett under som får plats i fickan) en trappa ner. På det sättet kan jag ha koll på den även när jag är i vardgasrummet, vilket är ett beundransvärt drag från min sida. Mer beundransvärt en den vikarie jag hade idag på solosången i alla fall. Men det var ingen bra jämförelse, det mesta är mer beundransvärt en den musikläraren.

Haha, lite exotiska inslag i vardagen tackar man inte nej till.