Varning för klyschor 2: Treeningheten

I över en vecka har jag små stunder varje dag suttit inklämd mellan brådmogna 11-åringar och infantila 30-åringar som har ungefär lika mycket finnar, antagligen beroende på att dom har ungefär samma matvanor - pizzakartong och cocacola till varje mål - och framför allt har dom exakt samma besatthet av att sitta i mörkret hela dagarna och spela samma sinnessjukt våldsamma köttiga dödsspel. Och kommunicera med sin vokabulärs heliga treenighet: Hora, fitta, bög. Alla andra ord verkar överflödiga. - Emil Jensen

Jag satte mig ner på golvet med en clementin i handen, som för att bli uppfylld av dess energirika c-vitamin. Jag stirrade ner på det stora A3-papperet som låg framför mig, grep en penna som droppade av föregående användares tankedregel och ritade raskt upp mitt liv i olika stadier. Björkarnas nakna grenar knackade på fönstret men jag lät dem inte komma in för då skulle jag bli tvungen att släppa in verkligheten i mitt ritande, insiktsfulla vakuum (alla insikter som man borde ha kommit fram till i tonårens förstadie men som man prioriterade bort i syfte att få mer tid över till sömn, sömn och sömn), och det skulle vara en störande faktor. Jag höll faktiskt på att beskriva mitt liv.

Någonstans i detta skumbad av filosofi hann jag tänka den tanken som undrar om man inte har ett ganska patetiskt liv om man kan ta en sönderbiten penna och skriva ner allting som betyder något på ett papper. Förminska och förenkla, avbilda Gud i en tjur av guld. Som för att försöka förstå något som inte ska förstås. Min hjärna arbetade över dess tillgångar med att väga för och emot (det är det vi blir uppfostrade att göra, jag gör bara det som de har sagt åt mig). Till slut tog jag arket, gjort av det trä vi hade behövt för att kunna fortsätta andas, rev det i fem bitar och gick runt i staden och gömde bitarna i de ögonblick som betytt mest för mig.

Då insåg jag hur patetiskt det var, som om jag kan räkna de ögonblick som betytt något för mig på min högra hands fingrar. Betyder inte varje ögonblick något? Ska man rangordna dem sedan? Skriva listor, väga för emot, vara kritisk, diskutera, riva sönder, pussla ihop, spotta i golvet, gunga på stolen och sedan avsluta med att skriva en analys av alltihop på sin inte särskilt flashiga dator där hemma.

Det är ungefär så de tycker att vi ska leva våra liv. Känns det som. Ibland.