Varning för klyschor 1: Prestationsångest

Här om dagen då var jag ute på en av mina vanliga terapipromenader efter skolan, råkade jag plötsligt få syn på en bok i en bokhandel. Denna händelse kanske visserligen inte anses vara av revolutionerande slag men det som fångade mig var bokens titel. Meningen med livet hette den, och den stod där i hyllan och bara väntade på att någon vetgirig människa skulle ta med den hem för att få veta meningen med vår existens. Vid sådana tillfällen kan jag faktiskt inte låta bli att tänka: Vilken mening?

Tro nu inte att jag är en gråsvart vilsen själ som vandrar runt i bokhandlar efter skolan och tänker att livet saknar mening. Snarare är det så att jag börjar tröttna på att vi lägger så mycket vikt vid att hitta oss själva, att finna vår livsväg, och att finna just detta, meningen med livet. Skapar det inte en viss prestationsångest att ständigt gå runt och tänka så? "Det måste finnas en mening, jag måste hitta den, jag måste, måste." Tills slut blir vi så stressade och fixerade vid detta att vi glömmer bort att leva våra liv med glädje. Glömmer bort att vara tacksamma för att vi faktiskt fick den ärofyllda chansen att finnas här.

Kraven på vår stackars tillvaro ökar hela tiden. Plötsligt var det inte okej längre att stanna hemma och passa barnen och laga mat. Det fanns inte tillräckligt mycket mening i det, det var inte äventyrslystet att damma bakom prydnadsföremålen. Nej, det är möjligt att det inte är det. Men gör det så mycket då? Måste det finnas en förklaring till allting vi gör? Kan det inte bara vara så att vi finns här av en slump och nu när vi är här finns det inte så mycket mer mening i tillvaron än den vi skapar? Eller är det för simpelt?

"Ni låter verkligheten komma mellan er och livet", var det någon som sa. Mycket tonvikt läggs vid att finna en mening och finna just sin egen plats i universum. Men det finns ingen anledning att leta efter vår egen plats, den har vi redan paxat från den dagen då vi föds. Och ifall vi någon gång kunde sluta köpa böcker som ska hjälpa oss avslöja livsmysterierna kanske svaren kommer till oss automatiskt. När vi minst anar det. Precis som när man sitter hela dagen och väntar på ett telefonsamtal som aldrig kommer. Efter ett tag ger man upp och går därifrån med hjärtat krossat. Efter några timmar eller dagar, när man har glömt bort alltihop, ringer plötsligt telefonen. När man minst anar det.

Jag tror att vi måste våga släppa taget om livlinan och kasta oss ut i livet. Utan att veta varför. Kan det finnas någon bättre anledning än att det helt enkelt är så härligt att bara... falla? Känn luften ta tag i ditt hår och blåsa dig i ansiktet. Och njut. Gör vad du vill med din tid, men utnyttja chansen. Annars kanske du ägnar för lång tid åt tänkandet. Plöstligt är det för sent att utnyttja dina enorma kunskaper och tankar om livets mening. Och vips, så går en dag från våra liv och kommer aldrig åter.