Och nu, signore e signori, är det snart dags för mig och några av mina kära vänner att påbörja vår efterlängtade Italien-resa. Till Rom närmare bestämt, för att delta på RIMUN där, ett FN-rollspel. Jag, Linnea, Bex och Jimy ska representera den ryktbara och högt ärade republiken Frankrike. Personligen sitter jag i första utskottet och skriver resolution i frågan The situation in the Middle East and the question of Iran.
Det är ingen liten fråga ska ni veta, i stort sett förväntas min resolution stabilisera läget i världens mest konfliktäta zon, samt se till att Irans hotande kärnkraftsprogram läggs ner, den för tillfället mest debatterade frågan i FN.
Ja...
Vart var jag nu? Jo, vi flyger till Rom från Skavsta på torsdag morgon, vilket innebär att bussen från Stagg måste avgå kl. 01.00 natten onsdag-torsdag. Jag skulle tippa att det kommer vara ganska tyst på bussen upp, men man vet ju aldrig. Innan avresan finns det en del saker jag måste fixa, bl. a. måsta jag köpa en present till min kära värdfamilj (jag har pratat med dottern i familjen på msn, hon verkar ju supertrevlig). Dessutom måste jag köpa ett par vårskor, mina gamla faller snart sönder och jag vägrar gå runt i Rom i fodrade vinterstövlar. En ny kavaj också kanske... jaja, shopping imorgon uppenbarligen.
Men nu måste jag laga mat (pappas rop nerifrån ekar in mellan väggarna i mitt rum). Jag har svenskaprov imorgon också så man kan verkligen undra vad jag sitter här om.
Vive la France!
Sunday, March 25, 2007
Monday, March 05, 2007
Briggen Charlotta
Våren har kommit på besök, hoppas den får för sig att stanna ett tag. Vid den här tiden på året när ljuset börjar komma tillbaka, det skymtas snöfläckar här och där och allting är sådär lite guldbrunt blandat med vårgrönt kommer jag alltid att tänka på Vilhelm Mobergs Utvandrarna. Troligen beror det på att jag läste den i skolan precis under de här veckorna för två år sedan. Den ger mig en speciell känsla, ibland känns det nästan som om jag lever tillsammans med Kristina och Karl-Oskar i deras stuga vid stenåkern. Och packar för att emigrera till Amerika när våren verkligen kommer.
Jag packar förvisso inte än, men det kommer en tid då jag ska göra samma resa som de. Fast jag ska inte åka med briggen Charlotta, utan använda ett smidigare och lite mer modernt färdmedel som kallas för flygplan, men principen är densamma för mig. Ju mer jag tänker på det, desto tydligare kommer det för mig att det är det här jag alltid har velat göra. Redan när jag som flicka lyssnade på Hermans historier bestämde jag mig för att jag också måste bo utomlands och bli en del av en annan kultur.
Turism dög aldrig, i mitt huvud är det bara en inkomstkälla för vissa rika och turister från Sverige som är i t. ex Spanien går ändå bara på svenskinspirerade resturanger och äter rårakor med lingonsylt, Åh, så roligt, har de svensk mat. Nej, äkta vara ska det vara, jag vill inte bli någon simpel, lättlurad turist som springer omkring i alperna i högklackat och bara främjar miljöförstöringen.
Jag vet inte, men jag tror att allting har en vändpunkt. Alla får en andra chans, på något sätt. Hur illa det än är så vänder det alltid, bara man är öppen för förändring. Eller något sånt djupt. Jag är en person som är mycket för att börja om. Det kan handla om allt från att starta ett nyttigare liv eller att byta gardiner till att bryta upp och lämna allt, bara det är en förändring. Variation, det måste hända något med jämna mellanrum. Annars går allting i varandra, dagarna går hand i hand och efter ett tag undrar man vart all tid tog vägen. Vad gjorde jag egentligen?
Det här låter nog lite nördigt, men jag satt i köket och tittade i en tidning som en av mammas och pappas vänner hade skickat ifrån Kanada. Bill heter han och bor i British Columbia. Plötsligt när jag vände sida fick jag se en bild som fick hjärtat eller vad det nu var att hoppa till. Den föreställde Vancouver sedd en bra bit ifrån, man såg alla skyskraporna mot horisonten. I bildens front löpte en hängbro i stål som blänkte i solnedgången. Runt omkring och mellan staden och bron fanns det bara mörkgrön skog. Här och där speglade sig solen i de blanka skyskarporna. De var som vattenpelare utkastade i en stor massa. Det är svårt att beskriva, men den bilden fastnade. Och om mindre än ett halvår går jag ombord på planet. Flygplanet som ska ta mig till Kanada. Inte som emigrant som väl är, men principen är densamma.
Utom att jag väl kommer hem igen också någon gång.
Jag packar förvisso inte än, men det kommer en tid då jag ska göra samma resa som de. Fast jag ska inte åka med briggen Charlotta, utan använda ett smidigare och lite mer modernt färdmedel som kallas för flygplan, men principen är densamma för mig. Ju mer jag tänker på det, desto tydligare kommer det för mig att det är det här jag alltid har velat göra. Redan när jag som flicka lyssnade på Hermans historier bestämde jag mig för att jag också måste bo utomlands och bli en del av en annan kultur.
Turism dög aldrig, i mitt huvud är det bara en inkomstkälla för vissa rika och turister från Sverige som är i t. ex Spanien går ändå bara på svenskinspirerade resturanger och äter rårakor med lingonsylt, Åh, så roligt, har de svensk mat. Nej, äkta vara ska det vara, jag vill inte bli någon simpel, lättlurad turist som springer omkring i alperna i högklackat och bara främjar miljöförstöringen.
Jag vet inte, men jag tror att allting har en vändpunkt. Alla får en andra chans, på något sätt. Hur illa det än är så vänder det alltid, bara man är öppen för förändring. Eller något sånt djupt. Jag är en person som är mycket för att börja om. Det kan handla om allt från att starta ett nyttigare liv eller att byta gardiner till att bryta upp och lämna allt, bara det är en förändring. Variation, det måste hända något med jämna mellanrum. Annars går allting i varandra, dagarna går hand i hand och efter ett tag undrar man vart all tid tog vägen. Vad gjorde jag egentligen?
Det här låter nog lite nördigt, men jag satt i köket och tittade i en tidning som en av mammas och pappas vänner hade skickat ifrån Kanada. Bill heter han och bor i British Columbia. Plötsligt när jag vände sida fick jag se en bild som fick hjärtat eller vad det nu var att hoppa till. Den föreställde Vancouver sedd en bra bit ifrån, man såg alla skyskraporna mot horisonten. I bildens front löpte en hängbro i stål som blänkte i solnedgången. Runt omkring och mellan staden och bron fanns det bara mörkgrön skog. Här och där speglade sig solen i de blanka skyskarporna. De var som vattenpelare utkastade i en stor massa. Det är svårt att beskriva, men den bilden fastnade. Och om mindre än ett halvår går jag ombord på planet. Flygplanet som ska ta mig till Kanada. Inte som emigrant som väl är, men principen är densamma.
Utom att jag väl kommer hem igen också någon gång.
Saturday, March 03, 2007
Sorgen berör, men dikterna förstör
När jag gick i åttan eller nian började jag få smak för diktförfattning, prosa. Jag skrev ner mina tankar på ett papper, ändrade lite så att det flöt bra och bröt raderna på snygga ställen så att rytmen förändrades. Jag råkade snart hamna på en sida som riktar sig mycket till de som tycker det är kul att skriva. Man kan publicera sina verk och sedan kan andra medlemmar skriva sina kommentarer och kanske rent av göra ens prosa till favorit. Det var stort. Jag blev snart beroende av kommentarerna och skrotade vanligtvis de dikter som förblev okommenterade. Uppenbarligen var de inte tillräckligt bra.
När jag tittade runt lite på sidan och läste vad de andra hade skrivit upptäckte jag hur överrepresenterade ämnena sorg och depression var. Dessa dikter var också de mest populära, på topplistorna vimlade det av självmord, knivar och skuggor. Jag började testa mig fram på temat mörker och snart insåg jag hur lätt det var att skriva gripande dikter. Dikter som berörde.
Varför berörs vi så hårt av det som är sorgligt men inte av det som är roligt? Självmord fångar uppmärksamheten, mord och död berör. Total lycka berör inte riktigt lika mycket, jaha, vad roligt för honom. Har det att göra med att man känner igen sig mer i sorgen? Tårarna kommer, när man verkligen tänker efter inser man hur dåligt man mår. Ja, det där stämmer ju faktiskt, snyft snyft.
Min avsikt är inte att lägga någon skugga över depressioner, död eller mörka dikter. Jag konstaterar mest att de ibland förvärrar eller skapar en inbillad sorg. Man dras ner i träsket på något sätt. Lyckliga dikter är inte lika lätt att skriva utan att det ska bli överdrivet och rosa moln-varning. Om man är lite ledsen är det inte så kul att läsa om andras lycka heller . Då blir man bara avundsjuk. Emil Jensen, nya husguden, undrar varför en så vanlig tröstreplik är Var inte ledsen, det finns de som har de sämre, när man egentligen borde bli gladare av att höra Var inte ledsen, det finns de som har de bättre.
När jag upptäckte hur vanligt det var med med självmordsbenägna dikter skrev jag en liten rimmande dikt om det:
Man ska dikta om döden
(om unga flickors självmordsöden)
Man ska utstöta vrål och skrik
(medan man betraktar sina vänners lik)
Man ska ta piller och skära
(skriva avskedsbrev till sina kära)
Ja, man ska skriva om livets slut
(om alla som inte hittar någon annan väg ut)
Detta tycker jag alltså inte alls man ska göra, för att förebygga missförstånd. Det är bara onödigt att gräva ner sig i dyn, när man borde ägna all kraft till att simma mot ytan. Ni som skriver sådana här dikter mycket, pröva att skriva mer positivt ett tag trots att det inte berör lika mycket. Det är svårare men mer upplyftande, och lyckas man ta sig ut är det definitivt värt det.
När jag tittade runt lite på sidan och läste vad de andra hade skrivit upptäckte jag hur överrepresenterade ämnena sorg och depression var. Dessa dikter var också de mest populära, på topplistorna vimlade det av självmord, knivar och skuggor. Jag började testa mig fram på temat mörker och snart insåg jag hur lätt det var att skriva gripande dikter. Dikter som berörde.
Varför berörs vi så hårt av det som är sorgligt men inte av det som är roligt? Självmord fångar uppmärksamheten, mord och död berör. Total lycka berör inte riktigt lika mycket, jaha, vad roligt för honom. Har det att göra med att man känner igen sig mer i sorgen? Tårarna kommer, när man verkligen tänker efter inser man hur dåligt man mår. Ja, det där stämmer ju faktiskt, snyft snyft.
Min avsikt är inte att lägga någon skugga över depressioner, död eller mörka dikter. Jag konstaterar mest att de ibland förvärrar eller skapar en inbillad sorg. Man dras ner i träsket på något sätt. Lyckliga dikter är inte lika lätt att skriva utan att det ska bli överdrivet och rosa moln-varning. Om man är lite ledsen är det inte så kul att läsa om andras lycka heller . Då blir man bara avundsjuk. Emil Jensen, nya husguden, undrar varför en så vanlig tröstreplik är Var inte ledsen, det finns de som har de sämre, när man egentligen borde bli gladare av att höra Var inte ledsen, det finns de som har de bättre.
När jag upptäckte hur vanligt det var med med självmordsbenägna dikter skrev jag en liten rimmande dikt om det:
Man ska dikta om döden
(om unga flickors självmordsöden)
Man ska utstöta vrål och skrik
(medan man betraktar sina vänners lik)
Man ska ta piller och skära
(skriva avskedsbrev till sina kära)
Ja, man ska skriva om livets slut
(om alla som inte hittar någon annan väg ut)
Detta tycker jag alltså inte alls man ska göra, för att förebygga missförstånd. Det är bara onödigt att gräva ner sig i dyn, när man borde ägna all kraft till att simma mot ytan. Ni som skriver sådana här dikter mycket, pröva att skriva mer positivt ett tag trots att det inte berör lika mycket. Det är svårare men mer upplyftande, och lyckas man ta sig ut är det definitivt värt det.
Subscribe to:
Posts (Atom)
