Sommarträning

Åh, nu kan jag ju börja träningsblogga lite smått igen! Finns det någon bättre sysselsättning regniga onsdagsförmiddagar? Ja, det gör det nog, i och för sig. Jag brukade ju skriva väldigt mycket om träning innan jag åkte bort, träningsnörd som man ju blir ibland, och även om det var tråkigt att läsa så tyckte jag att det var ganska roligt att skriva. Det är det enda som räknas.

Igår kväll tog jag på mig mina säckigaste jeans, min regntätaste vindjacka och min palestinasjal och promenerade sen bort till Friskis & Svettis-hallarna med kapushongen så ihopdragen att jag var tvungen att helt vända mig om varje gång jag skulle korsa gatan för att slippe riskera att bli överkörd. Väl där var jag alldeles för tidig som alltid, men som tur var hade nya Friskistidningen kommit (!) och vem kan ha tråkigt då? Jättemånga, antagligen, men jag var nöjd.

Hedvig och Stina kom och gjorde mig sällskap efter ett tag, mycket trevligt. Under själva passet, Tomas för övrigt, fick jag som vanligt under hans pass träna självdisiplinen lika mycket som musklerna och konditionen. Men det var, som alltid, fantastiskt! Det här låter ju hur töntigt som helst, men endorfinerna som kommer vid träning borde alla få uppleva. Och det är ju så lätt, det enda som krävs är att man lite motvilligt tvingar sig ut, ensam, i regnet.

Det är ganska tråkigt att gå och träna ensam. Man har ingen att diskutera passet med efteråt. Man har ingen att prata med innan. Men det funkar ändå bra. Ensam eller inte ensam, jag tänker defenitivt gå bort och träna så ofta jag kan i sommar. Dvs tills årskortet tar slut, sen vette...

Man känner sig duktig efteråt, och en klar fördel är att om man väl är där och sysselsätter sig kan man inte vara hemma och ha tråkigt och därmed äta massa skräpmat. För det gär man väl när man har tråkigt, äter. Iallafall gör jag det. Det känns sådär, att sitta hemma en hel helg och i princip bara äta glass och godis. Man känner sig rätt så ohurtig, pluffsig och ofräsch sedan, och det är kanske ingen underbar känsla. Men en känsla som jag har erfarit lite för ofta på senaste tiden. Därav tjatet om träning. För att liksom peppa mig själv...

Sentimental - men ändå inte

Regnet rinner nerför rutan, och på något sätt ger det mig alltid en melankolisk känsla. Det är nog ingen tillfällighet, om det finns någon röst i naturen som uttrycker sorg så är det väl regn. Men just regn som rinner utför glas är speciellt, det glider fram så sakta, som tårar på en kind, stakar försiktigt ut sin väg, stannar ibland, där det passar. Som tiden kanske, eller livet. Nej, tiden går så fort och livet är så kort. Obarmhärtigt kort.

Redan har det gått nästan fyra år sedan den dagen då jag snubblade in genom klassrummets dörr, den där första dagen i ettan. Fyra år har gått sen det mer eller mindre slumpartade mötet mellan 20-någonting 15- och 16-åringar som inte hade en aning om det som skulle komma. Se där, jag varnade er för att jag kanske skulle komma att bli sentimental. Det måste vara regnet...

Mellan oss och de förvirrade skräckslagna timmarna när Charlotte pratade på om jag vet inte vad, tandläkartider och språkblock mm, ligger en gymnasietid, plus ett år. Det har inte gått för fort. Men fyra år nu verkar så mycket kortare än de verkade i ettan. Och om det känns så nu, kan man inte låta bli att fråga sig om man om tio år kommer sitta och undra hur man en gång kunde tro att tio år var en lång tid. Och så vidare. Tills man fyller 75 och undrar var alla de 55 åren tog vägen. Men låt oss nu inte ta ut livet i förskott, det har man nog inget för. Vad skönt det ska bli att ta studenten, på ett sätt känner jag mig inte det minsta sentimental, inte nu längre. Det har gått för lång tid, vi är ju så försenade!

Vuxit har man gjort, det är alldeles självklart. Framför allt fysiskt men naturligtvis också psykiskt. Helt förtappad som man var då kan man ju hoppas att man inte är längre. Även om man såklart fortfarande har mycket att lära. Lär sig gör man väl tiden ut. Hoppas jag i alla fall, tänk om man kommer till en punkt då man plötsligt vet allt det skulle ju vara fruktansvärt. Kunskap har så klart hjälpt en att utvecklas. Det är väl egentligen det enda som hjälper. Kunskap om livet runt omkring. Nya perspektiv. Ju mer man vet, desto större är ens cirkel mot omvärlden. Desto mer kan man ta in och förstå. Eller?

Nästa år blir det ingen skolkunskap, inte så mycket iallafall. Nästa år blir det förhoppningsvis kunskap genom deduktivitet, intryck och erfarenhet. Nehe, om man skulle pallra sig iväg och träna...