Bättringsvägen

Idag har Mamma och jag varit på akuten i tre timmar för att ta prover. Nu är vi alla nämligen nyfikna på att få veta vilken sjukdom man har när man har feber till och från i två veckor, halsont, öroninflammation och yrsel samt illamående. Det därmed yrseln är värst. Tänk dig att känna dig bakfull och åksjuk samtidigt i fyra dagar, an then tell me how happy you are.

Jag vet inte, hela den här grejen har liksom gjort mig lite deprimerad. Man blir nog det när man går omkring inomhus i fem-sex dagar, för pigg för att sova och kolla på film hela tiden, men för trött för att göra nåt annat. Det blir enformigt. Men nu är mina kära föräldrar hemma igen, så det är ju trevligt.

Jag får inte gå till skolan imorgon, och inte på tisdag. Hittills har jag varit i skolan två dagar sammanlagt. Jamen det är väl lagom tycker nog vem som helst. Men jag gillar skolan så det är lite dåligt team work här. Någon som hatade skolan hade gärna kunnat få mitt anonyma hälsotillstånd istället.

Jag var inbillningsvis ganska nära att övertala dem att släppa iväg mig till skolan imorgon. Tyvärr så misslyckades jag, men jag var ju lite nära i alla fall.

På tisdag ska jag ha telefonmöte med sjukhuspersonalen, för att se om någon kan säga mig vad fan det är för fel på mig. Sen på onsdag planerar jag i alla fall att vara tillbaka i skolan.

If you can't change facts - bend your attitude

I Fredags vaknade jag med halsont - jag försökte optimistiskt tänka att det går nog över framåt eftermiddagen. Det brukar ju trots allt gör det. Men nej, på kvällen hade jag dessutom lite feber. Inte för att det hindrade mig från att gå ut med Anna, det ska till mer än så. Det blev en bra kväll, väligt mystiskt, lite obehaglig vid ett tillfälle men annars trevlig.

På lördagen kom Sussi förbi, det var trevligt, förutom att nu hade halsen tagit över helt och på kvällen kom febern tillbaka. Det blir ingen filmkväll för mig ikväll, vilket känns tråkigt. Men men, inget att göra åt. Jag får väl fortsätta med att döda tid här hemma genom att kolla på Malou möter Stellan Skarsgård och OS. Har tittat på hur många filmer som helst, fy vilket slöseri med tid, men vad gör man. Jag får ju inte gå ut för mina kära föräldrar, och även om jag hade fått det hade jag inte orkat.

Prestationsångest

Det är roligt att åka tåg. Eller nu var väl 'roligt' inte det intelligentaste ordvalet. 'Skönt' beskriver bättre. Tankarna får vandra fritt. Man får en mysighetskänsla där man susar fram genom Sveriges regnfärgade sommartristess.

Och just det där med att tankarna får vandra fritt, tillåter en att reda ut vissa knutar och härvor inuti.Till exempel har jag på senaste tiden tänkt endel på prestationsångest. Den har följt mig hela livet. Inte just ångesten, men viljan att vara en av de bästa. För flera år sedan, på högstadiet, levde jag mer eller mindre på en image av bra betyg och möjligtvis någon slags musiktalang.Inte för att jag kom någonvart på det direkt, men det var skönt att ha det där lilla.

Nu har mycket förändrats. Faktum är att allting är annorlunda. Utom det där då, att jag fortfarande känner press att prestera för att bli gokänd, för att liksom passera nåt slags kisande nålsöga. Detta har lett till att jag genom åren har tagit upp vissa intressen, och vidareutvecklat andra.

Nu säger jag inte att det är en dålig sak, prestationsångest hjälper en utan tvivel att nå sina mål. Men visst är det synd att man tycker att det krävs talanger och prestationer för att man ska duga. På något sätt är det som att den man verkligen är innerst inne hamnar lite i skymundan.

Nu är jag hemma igen och pengafrågan är aktuellare än någonsin. Jag har sökt några jobb uppe Grebbestad också, men jag vet ju av erfarenhet att det knappast brukar ge reslutat. Idag ska jag lämna in en ansökan på OKQ8 så får vi se hur det går. Om man får någon jobberfarenhet någon gång.

Jag läste A shock doctrine på tåget igår, känner mig så galet ambitiös =D

På landet

Just nu sitter jag på landet med ett raggligt Tele2-internet som bara funkar på en dator samtidigt. Därför tänkte jag ta tillfället i akt och skriva ett inlägg innan någon kommer och börjar påpeka att jag minsann har haft internet lite för länge.

Jag läste Bex senaste blogginlägg alldeles nyss. Kommer att sakna dem när de sticker till Frankrike och allt vad det är. Jag menar, förra gången var det så himla mycket lättare för då var det ju jag som stack. Men nu är man den som stannar kvar. Tur att Linnea är kvar med, annars vet jag inte vad jag hade gjort.

Annars är allt bra här borta, lite regnigt kanske men vad kan man vänta sig, befinner mig ändå rätt så nära Göteborg ;) Det är jag, mamma. pappa, Tobbe, Marie och lilla Nea som är här. Vi gör inte så mycket på dagarna vilket är väldigt skönt. Sitter och läser lite, sitter vid datorn, går ner och köper fikabröd, dricker kaffe. Väldigt avslappnat. Jag åker ju hem igen på söndag redan. Mamma och Pappa stannar ända till bröllopet i slutet av Augusti. Så det innebär att jag är ensam i Kalmar i 10 dagar eller nåt i den stilen =D Ska bli jätteskönt faktiskt.