Jag borde inte engagera mig så mycket känslomässigt i allting, det finns mycket man inte borde. Man borde inte intala sig själv om hur bra man har det, att man har valt sin livsstil med flit. För det har man inte, det bara blir. Man borde inte betrakta sin spegelbild och bara se alla fel. Man borde inte betrakta sin personlighet och se alla fel.
Man borde samtidigt inte heller se sig själv och bara se alla rätt. Det finns mycket man inte borde. Man borde inte bry sig om vad andra tycker, man borde inte tvivla på sin omgivning, man borde inte ljuga, man borde inte bygga upp fasader. Man borde inte ha fördomar, man borde inte falla för alla samhällsnormer och grupptryck. Man borde inte bygga upp sig själv på sin nya frisyr och nya jeans. Det finns mycket man inte borde. Men det gör man ändå.
Jag borde engagera mig mer i allt som händer, men inte känslomässigt. Bara åsiktsmässigt, jag borde bli mer aktiv på fritiden. Jag borde läsa alla klassiker och jag borde bygga upp min allmänbildning. Jag borde skaffa mig en bildning, det finns mycket man borde. Man borde acceptera att hela världen inte är en doftande blombukett, man borde försöka förbättra vad som kan förbättras. Och allting kan ju alltid förbättras. Man borde vara en sån där som kan leva så djupt i samhällets alla problem och ändå inte verkar påverkas enormt i djupet.
En sån som läser tidningen och inser att just nu ligger 3000 levande begravda efter ett jordskalv i Indonesien och bryr sig. Men som trots det inte lägger sig ner och dör. Man borde alltid vara glad, men inte naiv. Man borde behandla alla man möter med stor ömhet. Man borde kunna tappa allt och sätta sig ner och gråta närsomhelst, på Konsum om så behövs, utan att skämmas. Man borde se öppensinnat på allt, man borde kunna förbise sin kropps och själs alla fel. Det finns så mycket man borde. Man borde vara perfekt, men ändå intressant. Det är man inte.
Och tur är väl det. Jag är en sådan människa som inte förstår att man ibland måste ge efter för tyngdlagen och låta allting falla. Jag har inte tid att låta repen brista, inte just nu. Missbehagen håller mig upptagen, jag hinner inte fly. Inte just nu. "Lite senare kanske, när allt har lugnat ner sig". Och jag egentligen inte behöver fly längre. Då ska jag fly bara för sakens skull, då ska jag fly bara för att jag inte borde.
Monday, February 26, 2007
Sunday, February 25, 2007
Bara som ett vahettere... högre väsen
I begynnelsen uppfann människan övernaturliga förklaringar som ett svar på de fenomen hon inte kunde förstå. Åskan blev Tors hammare och skörden blev Solgudens förtjänst. I fruktan för gudarnas makt gav människan offergåvor och svor att leva ett liv i total gudsfruktan.
Idag blev jag väckt ur den djupa medvetslöshet som automatiskt infinner sig när jag somnar, och upptäckte att jag på något vänster sovit över väckarklockan för andra dagen i rad. Vidare upptäckte jag att jag skulle varit i kyrkan en kvart tidigare och övat med min kör inför söndagsmässan. Efter att inte ha skyndat mig alltför mycket, det var ändå mer eller mindre för sent att hinna delta i uppsjungning och övning, steg det jag som påminner häpnadsväckande mycket om en zombie in i pappas bil och kördes iväg.
Ibland uppenbarar sig de mest självklara sanningar när man absolut minst väntar sig dem. I kyrkan är det såvitt jag vet meningen att vi taniga offer nådigast ska underkasta oss i bön och därmed hoppas på förlåtelse av Hans Höge Gudomlighet och som en bonus kanske också få en liten upplysning. Men jag insåg det motsatta, under mässan ironiskt nog. För varje sång jag sjöng, för varje bön jag läste och för varje bröd som bröts kände jag en kritisk motvilja. Starkare och starkare, fortare och fortare spred sig känslan av att jag var på fel plats, att jag inte hörde hemma där. Jag slutade läsa de böner jag i tre år har kunnat utantill, jag slutade dricka Kristi blod, jag slutade göra korstecknet som jag gjort hundratals gånger förut. Jag kunde inte.
Någon slags ärlighet hindrade mig. Det kändes så fel, hela svenska kyrkan kändes så fel. Jag vill inte vara någon som sväljer allting med hull och hår bara för att det står i en bok eller sägs av en man i lång kåpa. Jag vill inte köpa ett färdigarbetat trospaket. Jag vill inte tillbe någonting som jag inte ens vet vad det är, jag vill tänka själv. Jag tror på alltings gudomlighet. Jag tror ett liv innan döden, jag tror på att vi kan hjälpa oss själva och varandra. Jag tror på att vi kan känna oss starka utan en allvetande kyrkoanstalt, fadersgestalt som i alla tider har hindrat människan från att leva ett liv i frihet. Avlatsbrev, häxjakter, heliga krig, kyrkan och religionen har spelat på folkets rädslor och drömmar om ett perfekt liv efter detta.
Den som vandrar med Gud vandrar aldrig ensam, men de som inte vandrar med Gud vandrar inte heller ensamma. Vi har ofta turen att vara försedda med en omgivning som bryr sig. Tror jag i all min naivism, men ifall verkligheten är en annan så är jag hellre en naiv ateist, moralist. För dum för att inse att livet egentligen är ett elakt skämt som lurar att ständigt välja fel, och att den som inte dyrkar den allsmäktige komikern hamnar i oändliga helvetsplågor efter skämtets slut.
Jag tror på att människan är kapabel att lösa sina egna problem. Jag tror att man trots en fruktansvärd barndom kan leva ett bra liv. De mesta skylls på barndomen. Skilsmässor, relationsångest, inskränkthet osv osv. Vad gjorde vi innan psykiatrins tid? Dog så fort vi stötte på hinder? Den överlevnadsinstinkt att övervinna mörkret vi en gång hade håller på att försvinna tror jag, för vi lägger allting i timbetalda människors händer. Skyfflar över allt ansvar. Ska jag lyssna? Nej nej, det är väl bättre att teurapeuten gör det, hon som är utbildad. Det är smidigt, då kan man stanna hemma utan dåligt samvete.
Håller vi att förlora känslan av att vilja vara närvarande i all tysthet bara som ett stöd? Bara som någon som kan lyssna, öppna sig, ta andras synd i sina händer och offra sig på korset. Är det Guds jobb? Eller är det läkarnas och teurapeuternas? Eller är det vårt, alldeles egna?
Ibland känns det som om allt det där oroväckande, stressande och sorgliga i livet utmålas som något onaturligt. Fastställs genom diagnoser, Du är på väg in i en depression men ät det här så ska du se att det går över. Tabletter och samtal som gör oss till hjälplösa små barn, oförmögna att gå rakt igenom problemen. Blir till fuskare som försöker klättra över eller smita förbi. Jag tror på alltings gudomlighet, människans förmåga att våga spela rent spel och vinna. Eller förlora.
Jag tror på människans förmåga att ta allas synd i sina händer och dö med dem på korset.
Inte för att hennes pappa är Gud,
inte för att alla världshusen i Betlehem var fulla och hon hade att födas i ett stall,
inte för att hon levde på 100-talet i Nasaret,
inte för att hennes röst kan få den mest praktiske fiskare att släppa sina nät och följa henne
inte för att hon äter middag med tullindrivare och spetälska,
inte för att hon är grym på att dra liknelser,
inte för att hon botar kvinnor med blödningar,
inte för att hon bara har en sann, smärtsam väg att gå,
inte för att hon alltid kan sätta fariséerna på plats,
inte för att hon förbigår gamla meningslösa seder,
inte för att hon har blivit hånad av romare, förrådd av sin bästa vän,
inte för att hon uppstod ur sin grav på tredje dagen och flyttade ett stenblock,
inte för att hon svävade upp till sin faders högra sida igen,
inte för att hon, hennes pappa och ett tredje abstrakt fenomen egentligen är ett och samma,
utan för att hennes sinne är rent och för att hon är av naturen god, rent av gudomlig.
Idag blev jag väckt ur den djupa medvetslöshet som automatiskt infinner sig när jag somnar, och upptäckte att jag på något vänster sovit över väckarklockan för andra dagen i rad. Vidare upptäckte jag att jag skulle varit i kyrkan en kvart tidigare och övat med min kör inför söndagsmässan. Efter att inte ha skyndat mig alltför mycket, det var ändå mer eller mindre för sent att hinna delta i uppsjungning och övning, steg det jag som påminner häpnadsväckande mycket om en zombie in i pappas bil och kördes iväg.
Ibland uppenbarar sig de mest självklara sanningar när man absolut minst väntar sig dem. I kyrkan är det såvitt jag vet meningen att vi taniga offer nådigast ska underkasta oss i bön och därmed hoppas på förlåtelse av Hans Höge Gudomlighet och som en bonus kanske också få en liten upplysning. Men jag insåg det motsatta, under mässan ironiskt nog. För varje sång jag sjöng, för varje bön jag läste och för varje bröd som bröts kände jag en kritisk motvilja. Starkare och starkare, fortare och fortare spred sig känslan av att jag var på fel plats, att jag inte hörde hemma där. Jag slutade läsa de böner jag i tre år har kunnat utantill, jag slutade dricka Kristi blod, jag slutade göra korstecknet som jag gjort hundratals gånger förut. Jag kunde inte.
Någon slags ärlighet hindrade mig. Det kändes så fel, hela svenska kyrkan kändes så fel. Jag vill inte vara någon som sväljer allting med hull och hår bara för att det står i en bok eller sägs av en man i lång kåpa. Jag vill inte köpa ett färdigarbetat trospaket. Jag vill inte tillbe någonting som jag inte ens vet vad det är, jag vill tänka själv. Jag tror på alltings gudomlighet. Jag tror ett liv innan döden, jag tror på att vi kan hjälpa oss själva och varandra. Jag tror på att vi kan känna oss starka utan en allvetande kyrkoanstalt, fadersgestalt som i alla tider har hindrat människan från att leva ett liv i frihet. Avlatsbrev, häxjakter, heliga krig, kyrkan och religionen har spelat på folkets rädslor och drömmar om ett perfekt liv efter detta.
Den som vandrar med Gud vandrar aldrig ensam, men de som inte vandrar med Gud vandrar inte heller ensamma. Vi har ofta turen att vara försedda med en omgivning som bryr sig. Tror jag i all min naivism, men ifall verkligheten är en annan så är jag hellre en naiv ateist, moralist. För dum för att inse att livet egentligen är ett elakt skämt som lurar att ständigt välja fel, och att den som inte dyrkar den allsmäktige komikern hamnar i oändliga helvetsplågor efter skämtets slut.
Jag tror på att människan är kapabel att lösa sina egna problem. Jag tror att man trots en fruktansvärd barndom kan leva ett bra liv. De mesta skylls på barndomen. Skilsmässor, relationsångest, inskränkthet osv osv. Vad gjorde vi innan psykiatrins tid? Dog så fort vi stötte på hinder? Den överlevnadsinstinkt att övervinna mörkret vi en gång hade håller på att försvinna tror jag, för vi lägger allting i timbetalda människors händer. Skyfflar över allt ansvar. Ska jag lyssna? Nej nej, det är väl bättre att teurapeuten gör det, hon som är utbildad. Det är smidigt, då kan man stanna hemma utan dåligt samvete.
Håller vi att förlora känslan av att vilja vara närvarande i all tysthet bara som ett stöd? Bara som någon som kan lyssna, öppna sig, ta andras synd i sina händer och offra sig på korset. Är det Guds jobb? Eller är det läkarnas och teurapeuternas? Eller är det vårt, alldeles egna?
Ibland känns det som om allt det där oroväckande, stressande och sorgliga i livet utmålas som något onaturligt. Fastställs genom diagnoser, Du är på väg in i en depression men ät det här så ska du se att det går över. Tabletter och samtal som gör oss till hjälplösa små barn, oförmögna att gå rakt igenom problemen. Blir till fuskare som försöker klättra över eller smita förbi. Jag tror på alltings gudomlighet, människans förmåga att våga spela rent spel och vinna. Eller förlora.
Jag tror på människans förmåga att ta allas synd i sina händer och dö med dem på korset.
Inte för att hennes pappa är Gud,
inte för att alla världshusen i Betlehem var fulla och hon hade att födas i ett stall,
inte för att hon levde på 100-talet i Nasaret,
inte för att hennes röst kan få den mest praktiske fiskare att släppa sina nät och följa henne
inte för att hon äter middag med tullindrivare och spetälska,
inte för att hon är grym på att dra liknelser,
inte för att hon botar kvinnor med blödningar,
inte för att hon bara har en sann, smärtsam väg att gå,
inte för att hon alltid kan sätta fariséerna på plats,
inte för att hon förbigår gamla meningslösa seder,
inte för att hon har blivit hånad av romare, förrådd av sin bästa vän,
inte för att hon uppstod ur sin grav på tredje dagen och flyttade ett stenblock,
inte för att hon svävade upp till sin faders högra sida igen,
inte för att hon, hennes pappa och ett tredje abstrakt fenomen egentligen är ett och samma,
utan för att hennes sinne är rent och för att hon är av naturen god, rent av gudomlig.
Wednesday, February 14, 2007
Välkomna till Alla Hjärtans dag
Denna varma februaridag som lyser upp oss i mörkret tack vare att det idag är obligatoriskt med rosa moln och kärleksfulla leenden. Offentlig rosutdelning på skolorna, "Anna Johansson" klapp klapp, "Lisa Karlsson" klapp klapp. Lite som en prisutdelning. Får du en 1-3 rosor är du en okej vän, 4-5 är bra och får du 6 rosor är du världens bästa vän. Själv sitter man där i folkhavet och vet att man inte kommer få någon ros i år men chansen finns ju ändå att någon hemlig beundrare äntligen tagit mod till sig och trätt fram ur garderoben ut i ljuset.
Detta är en dag då en förväntansfull begäran efter kärlek ligger i luften, en dag när mellanstadiet skickar runt lappar där alla får ge varandra varsin komplimang. "Du är snäll" är en ständigt återkommande, den ligger nära till hands när man lider av inspirationsbrist, eller helt enkelt inte gillar vederbörande. Jag menar, man får ha människor runt sig som man inte älskar, det är inget fel i det. Men det blir så pinsamt uppenbart där det står präntat på ett rött pappershjärta. "Du är snäll", som ett bevis på att man inte har någon personlighet, utan bara är "inte elak". Hur många har klippt ut hjärtan i rött papper idag? Själv har jag inte gjort det, dock var det på håret där ett tag.
Men nu tänkte jag ju då ungefär klockan ett på dagen idag att jag vill ju inte gå runt och tänka som en cynisk, bitter jävel. Jag får helt enkelt försöka hitta allt det som är bra med Alla Hjärtans dag. Ja, så då satt jag där på Nordeabanken och funderade medan jag väntade på min tur, när jag plötsligt fick syn på en skål med gelehjärtan i. Och de måste ju ändå ses som ett väldigt positivt inslag, har man inget annat att ta till kan man alltid köpa några kilo godishjärtan och sitta och hälla i sig hemma i soffan framför OC. Absolut Alla Hjärtans dag kan man lyssna på samtidigt. Mysigt.
Men faktiskt, när man har tänkt efter, hur skönt är det inte med en alldeles egen dag för kärlek (sen kan man ju diskutera varför det ska krävas en speciell dag för detta, är vi så dåliga på att uttrycka vår tacksamhet?). Trots alla 16-åriga deprimerade tjejer som sjukskriver sig från skolan för att slippa se alla romantiska par med ett tiotal rosor i händerna. Det är nog hälsosamt att för en gångs skull skippa den här "ifall inte jag får nåt ska ingen annan heller få nåt"-attityden. Nästa gång är det den 16-åriga tjejens tur. Och just ikväll får hon äta hur mycket hjärtan hon vill. Som tröstpris.
Hur mycket kostar det oss, att just den här enda dagen uttrycka vår kärlek till dem i vår omgivning som vi uppskattar. Inte alla i vår omgivning, läs inte fel nu, utan till dem som vi uppskattar. Resten behöver du inte upplysa om hur snälla de är, risken är att den vänliga tanken förvandlas till ett bevis på tomrummet i er relation.
Sen måste vi komma ihåg att människors värde inte kan mätas efter hur många rosor man får på Alla Hjärtans dag. Det är ungefär som att mäta människors lycka efter elräkningar och boarealens antal kvadratmeter. Eller ja, nästan i alla fall. Det är möjligen lite svårt att jämföra, rosor får man ju inte för att man är skicklig eller tjänar mycket. Men ni förstår tankegången.
Och till alla er som ännu inte har fått en kärvänlig hälsning från en vän eller käraste, vill jag bara säga att jag tycker att ni ska sätta er ner och klippa ut ett hjärta i rött papper. Och sen ska ni skriva på det varför ni håller av er själva så oerhört mycket. För det vet jag att ni gör, om inte annat så gör ni det när ni har hjärtat färdigt i handen. Utmärkt dekoration i hemmet dessutom. Antingen hänger ni det över sängen så det kan tjäna som nattlektyr, eller också precis innanför dörren, så att ni möts av en varm hälsningsfras när ni kommer hem på kvällen.
För Alla Hjärtans dag är ju trots allt en alldeles egen dag, för kärlek. Och då ska vi väl också ha ett alldeles eget pappershjärta. Och då ska vi väl också ge andra ett alldeles eget pappershjärta. Så blir vårt eget hjärta komplett.
Nu avslutar vi med att ge alla människor, med eller utan rosor, alla med lika värde, en stor, härlig, varm, blöt applåd på Alla Hjärtans dag, klapp klapp klapp.
Fan, det här borde vi göra oftare.
Detta är en dag då en förväntansfull begäran efter kärlek ligger i luften, en dag när mellanstadiet skickar runt lappar där alla får ge varandra varsin komplimang. "Du är snäll" är en ständigt återkommande, den ligger nära till hands när man lider av inspirationsbrist, eller helt enkelt inte gillar vederbörande. Jag menar, man får ha människor runt sig som man inte älskar, det är inget fel i det. Men det blir så pinsamt uppenbart där det står präntat på ett rött pappershjärta. "Du är snäll", som ett bevis på att man inte har någon personlighet, utan bara är "inte elak". Hur många har klippt ut hjärtan i rött papper idag? Själv har jag inte gjort det, dock var det på håret där ett tag.
Men nu tänkte jag ju då ungefär klockan ett på dagen idag att jag vill ju inte gå runt och tänka som en cynisk, bitter jävel. Jag får helt enkelt försöka hitta allt det som är bra med Alla Hjärtans dag. Ja, så då satt jag där på Nordeabanken och funderade medan jag väntade på min tur, när jag plötsligt fick syn på en skål med gelehjärtan i. Och de måste ju ändå ses som ett väldigt positivt inslag, har man inget annat att ta till kan man alltid köpa några kilo godishjärtan och sitta och hälla i sig hemma i soffan framför OC. Absolut Alla Hjärtans dag kan man lyssna på samtidigt. Mysigt.
Men faktiskt, när man har tänkt efter, hur skönt är det inte med en alldeles egen dag för kärlek (sen kan man ju diskutera varför det ska krävas en speciell dag för detta, är vi så dåliga på att uttrycka vår tacksamhet?). Trots alla 16-åriga deprimerade tjejer som sjukskriver sig från skolan för att slippa se alla romantiska par med ett tiotal rosor i händerna. Det är nog hälsosamt att för en gångs skull skippa den här "ifall inte jag får nåt ska ingen annan heller få nåt"-attityden. Nästa gång är det den 16-åriga tjejens tur. Och just ikväll får hon äta hur mycket hjärtan hon vill. Som tröstpris.
Hur mycket kostar det oss, att just den här enda dagen uttrycka vår kärlek till dem i vår omgivning som vi uppskattar. Inte alla i vår omgivning, läs inte fel nu, utan till dem som vi uppskattar. Resten behöver du inte upplysa om hur snälla de är, risken är att den vänliga tanken förvandlas till ett bevis på tomrummet i er relation.
Sen måste vi komma ihåg att människors värde inte kan mätas efter hur många rosor man får på Alla Hjärtans dag. Det är ungefär som att mäta människors lycka efter elräkningar och boarealens antal kvadratmeter. Eller ja, nästan i alla fall. Det är möjligen lite svårt att jämföra, rosor får man ju inte för att man är skicklig eller tjänar mycket. Men ni förstår tankegången.
Och till alla er som ännu inte har fått en kärvänlig hälsning från en vän eller käraste, vill jag bara säga att jag tycker att ni ska sätta er ner och klippa ut ett hjärta i rött papper. Och sen ska ni skriva på det varför ni håller av er själva så oerhört mycket. För det vet jag att ni gör, om inte annat så gör ni det när ni har hjärtat färdigt i handen. Utmärkt dekoration i hemmet dessutom. Antingen hänger ni det över sängen så det kan tjäna som nattlektyr, eller också precis innanför dörren, så att ni möts av en varm hälsningsfras när ni kommer hem på kvällen.
För Alla Hjärtans dag är ju trots allt en alldeles egen dag, för kärlek. Och då ska vi väl också ha ett alldeles eget pappershjärta. Och då ska vi väl också ge andra ett alldeles eget pappershjärta. Så blir vårt eget hjärta komplett.
Nu avslutar vi med att ge alla människor, med eller utan rosor, alla med lika värde, en stor, härlig, varm, blöt applåd på Alla Hjärtans dag, klapp klapp klapp.
Fan, det här borde vi göra oftare.
Tuesday, February 13, 2007
Mitt enda andetag
Jag tar ett steg tillbaka
nöjd betraktar jag
imman på din glasridå
glaset kan du ha kvar
jag kan sätta mitt avtryck ändå
Med ett enda andetag
jag har inte heller röntgenblick
men det behöver jag inte ha
det är ju faktiskt glas vi talar om, så
jag ser igenom ändå, som få
glasväggen kan du ha kvar
så länge du inte byter ut den mot en stenmur
ifall människor ändå inte kan se en
finns det ju ingen vits med att frivilligt bilda sig en bur
såvida man inte är rädd för allting runtomkring
och rädd för att bli bortledd, missledd, oförberedd
Rädd för att bli sedd
Tillsammans bygger vi upp privata inhägnader att vistas i
För jag ska vara jag och fan heller i något ’vi’
Individualism och självständighet är vår tids samhällsnorm
Ironiskt nog är du inte ensam om att vara självständig
Vi äro alla stöpta i samma form
jag läste en klyscha som sa
den som inte vågar ta emot kärlek blir kall
ja, jag vet inte om det ligger någon sanning i det
men man blir avskärmad från omvärlden i alla fall
Än så länge ser du ut
men inte ens det kommer du göra snart
allt folket som står där ute i kylan och andas
bildar imma på glaset, så klart
För inte ens du har röntgenblick tror jag
men så länge du orkar kan du ha kvar din ridå
med ett enda andetag
kan jag sätta påverka ändå
Fast jag måste erkänna att det börjar kännas jävligt jobbigt att dig aldrig kunna nå
jag ställer mig på tå, griper i luften efter din själ, det här kan aldrig sluta väl
nej, jag måste verkligen sluta rimma, allt går runt som i en dimma
vi ser ingenting på grund av all imma
Om vi var stålmän du och jag
skulle vi rädda världen då?
eller skulle vi ägna all kraft åt att se igenom
varandras immiga glasridå?
Vad var det jag ville säga nu igen
det har jag glömt för länge sen
jo, nu tror jag att jag vet
jag pratade om brist på närhet
Om Sveriges överflöd på blyghet, snålhet,
vanvettigt flygande försiktighet,
en i varje lägenhet
du kan bilda ett mysigt tomrum, svart och hett
det gör inget jag står ute i kylan
och betraktar dig när du badar i svett
det är det sorgligaste jag någonsin sett
och i och med detta är den globala ensamhetens pussel
komplett
Oh, du tysta ångestfulla nord som saknar vett
men har desto mera etikett
Hur kan du tillåta dina bor att bli så kalla?
Har du roligt när du från din tron ser allting falla?
Att vi måste kunna se igenom imma och sten
för att få en skymt av varandras problem
Men du får gärna ha kvar din glasridå
jag kan sätta mitt avtryck ändå
Med ett enda andetag
För du är du och jag är jag
men när jag som individ känner att min styrka är för svag
Då kan vi riva murarna och du och jag bli vi
om än bara för ett tag
nöjd betraktar jag
imman på din glasridå
glaset kan du ha kvar
jag kan sätta mitt avtryck ändå
Med ett enda andetag
jag har inte heller röntgenblick
men det behöver jag inte ha
det är ju faktiskt glas vi talar om, så
jag ser igenom ändå, som få
glasväggen kan du ha kvar
så länge du inte byter ut den mot en stenmur
ifall människor ändå inte kan se en
finns det ju ingen vits med att frivilligt bilda sig en bur
såvida man inte är rädd för allting runtomkring
och rädd för att bli bortledd, missledd, oförberedd
Rädd för att bli sedd
Tillsammans bygger vi upp privata inhägnader att vistas i
För jag ska vara jag och fan heller i något ’vi’
Individualism och självständighet är vår tids samhällsnorm
Ironiskt nog är du inte ensam om att vara självständig
Vi äro alla stöpta i samma form
jag läste en klyscha som sa
den som inte vågar ta emot kärlek blir kall
ja, jag vet inte om det ligger någon sanning i det
men man blir avskärmad från omvärlden i alla fall
Än så länge ser du ut
men inte ens det kommer du göra snart
allt folket som står där ute i kylan och andas
bildar imma på glaset, så klart
För inte ens du har röntgenblick tror jag
men så länge du orkar kan du ha kvar din ridå
med ett enda andetag
kan jag sätta påverka ändå
Fast jag måste erkänna att det börjar kännas jävligt jobbigt att dig aldrig kunna nå
jag ställer mig på tå, griper i luften efter din själ, det här kan aldrig sluta väl
nej, jag måste verkligen sluta rimma, allt går runt som i en dimma
vi ser ingenting på grund av all imma
Om vi var stålmän du och jag
skulle vi rädda världen då?
eller skulle vi ägna all kraft åt att se igenom
varandras immiga glasridå?
Vad var det jag ville säga nu igen
det har jag glömt för länge sen
jo, nu tror jag att jag vet
jag pratade om brist på närhet
Om Sveriges överflöd på blyghet, snålhet,
vanvettigt flygande försiktighet,
en i varje lägenhet
du kan bilda ett mysigt tomrum, svart och hett
det gör inget jag står ute i kylan
och betraktar dig när du badar i svett
det är det sorgligaste jag någonsin sett
och i och med detta är den globala ensamhetens pussel
komplett
Oh, du tysta ångestfulla nord som saknar vett
men har desto mera etikett
Hur kan du tillåta dina bor att bli så kalla?
Har du roligt när du från din tron ser allting falla?
Att vi måste kunna se igenom imma och sten
för att få en skymt av varandras problem
Men du får gärna ha kvar din glasridå
jag kan sätta mitt avtryck ändå
Med ett enda andetag
För du är du och jag är jag
men när jag som individ känner att min styrka är för svag
Då kan vi riva murarna och du och jag bli vi
om än bara för ett tag
Monday, February 12, 2007
EF High School Year
Jag tänkte bara att jag skulle kila förbi och försäkra alla mina hängivna bloggfans om att jag fortfarande lever, mitt nya träningsliv har inte krossat mig ännu. Det kommer väl nästa vecka. Tänk vilket öde, att dö i "Rågårds hallen" i en vit fyrkantig låda vid Norra vägen, mitt i ruset av den fysiska rörelsens prestationsångest. Alla som går förbi lämnar sitt visitkort på en i form av en droppe svett. Ungefär som när sörjande lägger röda rosor på kistan vid begravningen... Jag lämnar det där resonemanget.
Jag har inte skrivit på ett tag, det beror på att jag är en viktig människa som har så mycket att göra hela tiden, dygnet runt. Det kan också bero på ren lathet, en lite mer sanningsenlig teori kanske. Nåja, dagarna går framåt och just nu är mitt huvud fyllt av ett stort land en atlant bort. I norr, Kanada är det jag pratar om. Jag har nämligen blivit antagen till EF High Shool Year. Nästa läsår i Kanada.
Eller om det var USA. Eller, nej, Kanada är det väl? En viss förvirring har uppstått uppe på EF:s huvudkontor, de verkar inte riktigt kunna bestämma sig. Först fick jag blanketter om USA. "Jaha", tänkte jag, "då fanns det väl inga platser till Kanada". Några dagar senare fick jag information om Kanada istället. Mitt huvud kan inte tänka så långt. Så fort 1+1 inte längre är lika med 2 blir det kortslutning. Nu har jag pratat med Peter uppe på det coola om än något veliga kontoret. Fel i pappren, jag ska numera åka till Kanada.
Jag kan tänka mig att jag logiskt nog pratar ganska mycket om nästa år nu. Vart jag ska åka, hur jag ska åka, att jag ska åka, när jag ska åka, om jag ska åka osv osv. När ni som jag pratar med känner att ni helst skulle vilja tejpa igen min mun med kirurgtejp och slänga ner mig på isen måste ni säga till.
Jag har inte skrivit på ett tag, det beror på att jag är en viktig människa som har så mycket att göra hela tiden, dygnet runt. Det kan också bero på ren lathet, en lite mer sanningsenlig teori kanske. Nåja, dagarna går framåt och just nu är mitt huvud fyllt av ett stort land en atlant bort. I norr, Kanada är det jag pratar om. Jag har nämligen blivit antagen till EF High Shool Year. Nästa läsår i Kanada.
Eller om det var USA. Eller, nej, Kanada är det väl? En viss förvirring har uppstått uppe på EF:s huvudkontor, de verkar inte riktigt kunna bestämma sig. Först fick jag blanketter om USA. "Jaha", tänkte jag, "då fanns det väl inga platser till Kanada". Några dagar senare fick jag information om Kanada istället. Mitt huvud kan inte tänka så långt. Så fort 1+1 inte längre är lika med 2 blir det kortslutning. Nu har jag pratat med Peter uppe på det coola om än något veliga kontoret. Fel i pappren, jag ska numera åka till Kanada.
Jag kan tänka mig att jag logiskt nog pratar ganska mycket om nästa år nu. Vart jag ska åka, hur jag ska åka, att jag ska åka, när jag ska åka, om jag ska åka osv osv. När ni som jag pratar med känner att ni helst skulle vilja tejpa igen min mun med kirurgtejp och slänga ner mig på isen måste ni säga till.
Sunday, February 04, 2007
Den osårbares fall
Ifall du som läser det här känner mig lite bättre kan du säkert intyga att jag har varit lite, hur ska jag säga, skrytsam på sistone. Detta beror på att jag har varit så ofantligt stolt över min plötsliga superhjältliga träningsmani. Jag är fortfarande stolt, men idag hände någonting som fick mig att lämna de rosa kroppsbyggarmolnen och komma ner bland de mer realistiska amatörjoggarna igen.
Det som hände var följande: Jag kommer glad och euntisiastisk som vanligt 20 minuter för tidigt och håller fram mitt kort till tjejen som registrerar de som vill svetta ner sina strumpor på medelpasset i Maxihallen. "Jag vet inte om jag kan garantera att det blir något pass, förra veckan var det ingen som kom", säger hon och jag känner hur den där glada energin håller på att tacka för sig och lämna min kropp. Måste jag vända och släpa mig hem igen nu? "Men ifall det inte blir något får du vara med på passet som går vid sju istället , det är ett medel/pulspass." Ett pulspass? Jaha, ska man vara rädd för det eller?
"Nej", lovar tjejen vid kortläsaren frikostigt, "det är inte värre än ett medelpass. Skillnaden är att man på ett pulspass lägger alla konditionslåtarna i svit." Nu kommer tillfället då jag fäller den avgörande, så här i efterhand idiotiska kommentaren: "Jaha, men det är ju styrkan som är jobbig, pulsen är inte så farligt". Därefter skrattar jag självsäkert och känner hur den glada energin ångrar sig och kommer krypande tillbaka.
Gissa vem som en halvtimme senare flåsande står och förbannar alla som lever och någonsin har levt, omringad av 35+:are som troligen har tränat på elitnivå sedan de som guldskyttar och DM-mästare lämnade skollagen på gymnasiet. Rätt gissat, jag. Förstås. Och i mitten står en 40-årig blond muskelknutte och skriker att jag ska "ta i nurå!". Han överskattade min kapacitet, fast det gjorde i och för sig jag också. Till saken hör att låtarna minsann inte kunde nöja sig med att vara låtar av normallängd, ca 4 minuter. Nej, de här var potpurier av typisk bodybuildermusik och således fick man hålla höga knän i 2 extra minuter. Generöst tilltaget... vänligt... (muttrar något ohörbart).
Så var det med det, dessa magiska pulspass är nog ett framtida träningsprojekt som jag inte kan se klart framför mig riktigt ännu. Vattnet är för grumligt. Fast nu när jag har lämnat dagens tistel-humöret kan jag konstatera att det var inspirerande och roligt, träning fick jag ju så att jag teg.
Jag har kommit på att en bidragande orsak till olika individers vinst och förlust måste vara texten på tröjorna. På alla de perfekta människornas ryggar står det saker i stil med För ett aktivt leverne och Kalmar, Sveriges hälsolän. På min står det God Jul.
Det säger väl allt.
Det som hände var följande: Jag kommer glad och euntisiastisk som vanligt 20 minuter för tidigt och håller fram mitt kort till tjejen som registrerar de som vill svetta ner sina strumpor på medelpasset i Maxihallen. "Jag vet inte om jag kan garantera att det blir något pass, förra veckan var det ingen som kom", säger hon och jag känner hur den där glada energin håller på att tacka för sig och lämna min kropp. Måste jag vända och släpa mig hem igen nu? "Men ifall det inte blir något får du vara med på passet som går vid sju istället , det är ett medel/pulspass." Ett pulspass? Jaha, ska man vara rädd för det eller?
"Nej", lovar tjejen vid kortläsaren frikostigt, "det är inte värre än ett medelpass. Skillnaden är att man på ett pulspass lägger alla konditionslåtarna i svit." Nu kommer tillfället då jag fäller den avgörande, så här i efterhand idiotiska kommentaren: "Jaha, men det är ju styrkan som är jobbig, pulsen är inte så farligt". Därefter skrattar jag självsäkert och känner hur den glada energin ångrar sig och kommer krypande tillbaka.
Gissa vem som en halvtimme senare flåsande står och förbannar alla som lever och någonsin har levt, omringad av 35+:are som troligen har tränat på elitnivå sedan de som guldskyttar och DM-mästare lämnade skollagen på gymnasiet. Rätt gissat, jag. Förstås. Och i mitten står en 40-årig blond muskelknutte och skriker att jag ska "ta i nurå!". Han överskattade min kapacitet, fast det gjorde i och för sig jag också. Till saken hör att låtarna minsann inte kunde nöja sig med att vara låtar av normallängd, ca 4 minuter. Nej, de här var potpurier av typisk bodybuildermusik och således fick man hålla höga knän i 2 extra minuter. Generöst tilltaget... vänligt... (muttrar något ohörbart).
Så var det med det, dessa magiska pulspass är nog ett framtida träningsprojekt som jag inte kan se klart framför mig riktigt ännu. Vattnet är för grumligt. Fast nu när jag har lämnat dagens tistel-humöret kan jag konstatera att det var inspirerande och roligt, träning fick jag ju så att jag teg.
Jag har kommit på att en bidragande orsak till olika individers vinst och förlust måste vara texten på tröjorna. På alla de perfekta människornas ryggar står det saker i stil med För ett aktivt leverne och Kalmar, Sveriges hälsolän. På min står det God Jul.
Det säger väl allt.
Subscribe to:
Posts (Atom)
