EF High School Year

Jag tänkte bara att jag skulle kila förbi och försäkra alla mina hängivna bloggfans om att jag fortfarande lever, mitt nya träningsliv har inte krossat mig ännu. Det kommer väl nästa vecka. Tänk vilket öde, att dö i "Rågårds hallen" i en vit fyrkantig låda vid Norra vägen, mitt i ruset av den fysiska rörelsens prestationsångest. Alla som går förbi lämnar sitt visitkort på en i form av en droppe svett. Ungefär som när sörjande lägger röda rosor på kistan vid begravningen... Jag lämnar det där resonemanget.

Jag har inte skrivit på ett tag, det beror på att jag är en viktig människa som har så mycket att göra hela tiden, dygnet runt. Det kan också bero på ren lathet, en lite mer sanningsenlig teori kanske. Nåja, dagarna går framåt och just nu är mitt huvud fyllt av ett stort land en atlant bort. I norr, Kanada är det jag pratar om. Jag har nämligen blivit antagen till EF High Shool Year. Nästa läsår i Kanada.

Eller om det var USA. Eller, nej, Kanada är det väl? En viss förvirring har uppstått uppe på EF:s huvudkontor, de verkar inte riktigt kunna bestämma sig. Först fick jag blanketter om USA. "Jaha", tänkte jag, "då fanns det väl inga platser till Kanada". Några dagar senare fick jag information om Kanada istället. Mitt huvud kan inte tänka så långt. Så fort 1+1 inte längre är lika med 2 blir det kortslutning. Nu har jag pratat med Peter uppe på det coola om än något veliga kontoret. Fel i pappren, jag ska numera åka till Kanada.

Jag kan tänka mig att jag logiskt nog pratar ganska mycket om nästa år nu. Vart jag ska åka, hur jag ska åka, att jag ska åka, när jag ska åka, om jag ska åka osv osv. När ni som jag pratar med känner att ni helst skulle vilja tejpa igen min mun med kirurgtejp och slänga ner mig på isen måste ni säga till.