Mitt enda andetag

Jag tar ett steg tillbaka
nöjd betraktar jag
imman på din glasridå
glaset kan du ha kvar
jag kan sätta mitt avtryck ändå

Med ett enda andetag

jag har inte heller röntgenblick
men det behöver jag inte ha
det är ju faktiskt glas vi talar om, så
jag ser igenom ändå, som få

glasväggen kan du ha kvar
så länge du inte byter ut den mot en stenmur
ifall människor ändå inte kan se en
finns det ju ingen vits med att frivilligt bilda sig en bur
såvida man inte är rädd för allting runtomkring
och rädd för att bli bortledd, missledd, oförberedd
Rädd för att bli sedd

Tillsammans bygger vi upp privata inhägnader att vistas i
För jag ska vara jag och fan heller i något ’vi’
Individualism och självständighet är vår tids samhällsnorm
Ironiskt nog är du inte ensam om att vara självständig
Vi äro alla stöpta i samma form

jag läste en klyscha som sa
den som inte vågar ta emot kärlek blir kall
ja, jag vet inte om det ligger någon sanning i det
men man blir avskärmad från omvärlden i alla fall

Än så länge ser du ut
men inte ens det kommer du göra snart
allt folket som står där ute i kylan och andas
bildar imma på glaset, så klart

För inte ens du har röntgenblick tror jag
men så länge du orkar kan du ha kvar din ridå
med ett enda andetag
kan jag sätta påverka ändå

Fast jag måste erkänna att det börjar kännas jävligt jobbigt att dig aldrig kunna nå
jag ställer mig på tå, griper i luften efter din själ, det här kan aldrig sluta väl
nej, jag måste verkligen sluta rimma, allt går runt som i en dimma
vi ser ingenting på grund av all imma

Om vi var stålmän du och jag
skulle vi rädda världen då?
eller skulle vi ägna all kraft åt att se igenom
varandras immiga glasridå?

Vad var det jag ville säga nu igen
det har jag glömt för länge sen
jo, nu tror jag att jag vet
jag pratade om brist på närhet
Om Sveriges överflöd på blyghet, snålhet,
vanvettigt flygande försiktighet,
en i varje lägenhet

du kan bilda ett mysigt tomrum, svart och hett
det gör inget jag står ute i kylan
och betraktar dig när du badar i svett
det är det sorgligaste jag någonsin sett
och i och med detta är den globala ensamhetens pussel
komplett
Oh, du tysta ångestfulla nord som saknar vett
men har desto mera etikett

Hur kan du tillåta dina bor att bli så kalla?
Har du roligt när du från din tron ser allting falla?
Att vi måste kunna se igenom imma och sten
för att få en skymt av varandras problem

Men du får gärna ha kvar din glasridå
jag kan sätta mitt avtryck ändå

Med ett enda andetag
För du är du och jag är jag
men när jag som individ känner att min styrka är för svag

Då kan vi riva murarna och du och jag bli vi
om än bara för ett tag