Den osårbares fall

Ifall du som läser det här känner mig lite bättre kan du säkert intyga att jag har varit lite, hur ska jag säga, skrytsam på sistone. Detta beror på att jag har varit så ofantligt stolt över min plötsliga superhjältliga träningsmani. Jag är fortfarande stolt, men idag hände någonting som fick mig att lämna de rosa kroppsbyggarmolnen och komma ner bland de mer realistiska amatörjoggarna igen.

Det som hände var följande: Jag kommer glad och euntisiastisk som vanligt 20 minuter för tidigt och håller fram mitt kort till tjejen som registrerar de som vill svetta ner sina strumpor på medelpasset i Maxihallen. "Jag vet inte om jag kan garantera att det blir något pass, förra veckan var det ingen som kom", säger hon och jag känner hur den där glada energin håller på att tacka för sig och lämna min kropp. Måste jag vända och släpa mig hem igen nu? "Men ifall det inte blir något får du vara med på passet som går vid sju istället , det är ett medel/pulspass." Ett pulspass? Jaha, ska man vara rädd för det eller?

"Nej", lovar tjejen vid kortläsaren frikostigt, "det är inte värre än ett medelpass. Skillnaden är att man på ett pulspass lägger alla konditionslåtarna i svit." Nu kommer tillfället då jag fäller den avgörande, så här i efterhand idiotiska kommentaren: "Jaha, men det är ju styrkan som är jobbig, pulsen är inte så farligt". Därefter skrattar jag självsäkert och känner hur den glada energin ångrar sig och kommer krypande tillbaka.

Gissa vem som en halvtimme senare flåsande står och förbannar alla som lever och någonsin har levt, omringad av 35+:are som troligen har tränat på elitnivå sedan de som guldskyttar och DM-mästare lämnade skollagen på gymnasiet. Rätt gissat, jag. Förstås. Och i mitten står en 40-årig blond muskelknutte och skriker att jag ska "ta i nurå!". Han överskattade min kapacitet, fast det gjorde i och för sig jag också. Till saken hör att låtarna minsann inte kunde nöja sig med att vara låtar av normallängd, ca 4 minuter. Nej, de här var potpurier av typisk bodybuildermusik och således fick man hålla höga knän i 2 extra minuter. Generöst tilltaget... vänligt... (muttrar något ohörbart).

Så var det med det, dessa magiska pulspass är nog ett framtida träningsprojekt som jag inte kan se klart framför mig riktigt ännu. Vattnet är för grumligt. Fast nu när jag har lämnat dagens tistel-humöret kan jag konstatera att det var inspirerande och roligt, träning fick jag ju så att jag teg.

Jag har kommit på att en bidragande orsak till olika individers vinst och förlust måste vara texten på tröjorna. På alla de perfekta människornas ryggar står det saker i stil med För ett aktivt leverne och Kalmar, Sveriges hälsolän. På min står det God Jul.

Det säger väl allt.