Varning för klyschor 3: Allas goda

Igår kväll råkade jag befinna mig i ett ögonblick som gav mig chansen att bli vittne till en mycket spännande generationskrock. Denna kollision ägde rum mellan IKEA-generationen, som vuxit upp med slit och släng som ett vinnande koncept, och 50-talets generation, som fått lära sig att allting kan återanvändas bara det läggs i "bra att ha"-högen. Ante stod på en stol (utropandes sin förvåning över att det i bakskåpet fanns sillkrydda från 80-talet) och slängde allt som inte passerade hans datumkontroll i en stor plastkasse. Mamma stod förtvivlad på golvet och plockade upp varje bakartikel som slängdes samtidigt som hon försäkrade oss om att de här nejlikorna ANVÄNDE hon faktiskt regelbundet.

Bäst som jag satt där på min köksstol och passade vidare påse efter påse med sötmandlar och vaniljstänger insåg jag att sådana här storrensningar skull man inte bara göra i köket, utan i själen också. Tänk att med jämna mellanrum få rensa bort alla tråkiga, grådaskigt dammiga händelser och bara behålla de fina minnena. De minnena kunde man kanske sätta upp på en särskild hylla, som folk gör med sina klubbmästerskappokaler. Mina bröder har hyllmetrar med medaljer och plastpingisgubbar däruppe på vinden. De är bland det första man ser när man kommer dit upp. Deras uppgift är att göra ett gott intryck och övertyga besökaren om mina bröders idrottskapacitet. Själv har jag inga sådana priser, men det behöver vi väl inte låtsas om.

Hursomhelst skulle det vara praktiskt att kunna göra detsamma med sina minnen... första vänskapen, de magiska regnpromenaderna, alla vänliga komplimanger folk generöst har lämnat genom åren, osv. De förtjänar verkligen att få ta plats i rampljuset och påminna hjärtat och själen om saker och tings värde. För det är väl roligare att älska och att känna sig älskad än att vara målskytte i en fotbollsmatch? Även om det också är ganska roligt.

Kanske är det inte att rensa bort gamla utgångna tråkiga minnen som är det viktigaste utan att framhäva de som är bra. Fel gör vi alla. Och det måste man få göra, "annars är man ingen människa utan bara en liten lort". Fel har vi alla, och det måste vi få ha. Men vi kan försöka att inte lägga så mycket tonvikt på dem, de kan bara finnas där som våra läromästare. De kan leda oss på vägen, för att sedan träda undan och lämna plats åt allt det där som värmer. Och när det gäller andra människor, leta inte efter fel. Snälla... Låt felen hamna längst in i skåpet och lämna plats så att de goda sidorna verkligen får plats att breda ut sig. Det behöver de som de känsliga fenomen de är. En blomma behöver kärlek och vatten, får att kunna slå ut och lamslå världen. Med sin skönhet.