Bara som ett vahettere... högre väsen

I begynnelsen uppfann människan övernaturliga förklaringar som ett svar på de fenomen hon inte kunde förstå. Åskan blev Tors hammare och skörden blev Solgudens förtjänst. I fruktan för gudarnas makt gav människan offergåvor och svor att leva ett liv i total gudsfruktan.

Idag blev jag väckt ur den djupa medvetslöshet som automatiskt infinner sig när jag somnar, och upptäckte att jag på något vänster sovit över väckarklockan för andra dagen i rad. Vidare upptäckte jag att jag skulle varit i kyrkan en kvart tidigare och övat med min kör inför söndagsmässan. Efter att inte ha skyndat mig alltför mycket, det var ändå mer eller mindre för sent att hinna delta i uppsjungning och övning, steg det jag som påminner häpnadsväckande mycket om en zombie in i pappas bil och kördes iväg.

Ibland uppenbarar sig de mest självklara sanningar när man absolut minst väntar sig dem. I kyrkan är det såvitt jag vet meningen att vi taniga offer nådigast ska underkasta oss i bön och därmed hoppas på förlåtelse av Hans Höge Gudomlighet och som en bonus kanske också få en liten upplysning. Men jag insåg det motsatta, under mässan ironiskt nog. För varje sång jag sjöng, för varje bön jag läste och för varje bröd som bröts kände jag en kritisk motvilja. Starkare och starkare, fortare och fortare spred sig känslan av att jag var på fel plats, att jag inte hörde hemma där. Jag slutade läsa de böner jag i tre år har kunnat utantill, jag slutade dricka Kristi blod, jag slutade göra korstecknet som jag gjort hundratals gånger förut. Jag kunde inte.

Någon slags ärlighet hindrade mig. Det kändes så fel, hela svenska kyrkan kändes så fel. Jag vill inte vara någon som sväljer allting med hull och hår bara för att det står i en bok eller sägs av en man i lång kåpa. Jag vill inte köpa ett färdigarbetat trospaket. Jag vill inte tillbe någonting som jag inte ens vet vad det är, jag vill tänka själv. Jag tror på alltings gudomlighet. Jag tror ett liv innan döden, jag tror på att vi kan hjälpa oss själva och varandra. Jag tror på att vi kan känna oss starka utan en allvetande kyrkoanstalt, fadersgestalt som i alla tider har hindrat människan från att leva ett liv i frihet. Avlatsbrev, häxjakter, heliga krig, kyrkan och religionen har spelat på folkets rädslor och drömmar om ett perfekt liv efter detta.

Den som vandrar med Gud vandrar aldrig ensam, men de som inte vandrar med Gud vandrar inte heller ensamma. Vi har ofta turen att vara försedda med en omgivning som bryr sig. Tror jag i all min naivism, men ifall verkligheten är en annan så är jag hellre en naiv ateist, moralist. För dum för att inse att livet egentligen är ett elakt skämt som lurar att ständigt välja fel, och att den som inte dyrkar den allsmäktige komikern hamnar i oändliga helvetsplågor efter skämtets slut.

Jag tror på att människan är kapabel att lösa sina egna problem. Jag tror att man trots en fruktansvärd barndom kan leva ett bra liv. De mesta skylls på barndomen. Skilsmässor, relationsångest, inskränkthet osv osv. Vad gjorde vi innan psykiatrins tid? Dog så fort vi stötte på hinder? Den överlevnadsinstinkt att övervinna mörkret vi en gång hade håller på att försvinna tror jag, för vi lägger allting i timbetalda människors händer. Skyfflar över allt ansvar. Ska jag lyssna? Nej nej, det är väl bättre att teurapeuten gör det, hon som är utbildad. Det är smidigt, då kan man stanna hemma utan dåligt samvete.

Håller vi att förlora känslan av att vilja vara närvarande i all tysthet bara som ett stöd? Bara som någon som kan lyssna, öppna sig, ta andras synd i sina händer och offra sig på korset. Är det Guds jobb? Eller är det läkarnas och teurapeuternas? Eller är det vårt, alldeles egna?

Ibland känns det som om allt det där oroväckande, stressande och sorgliga i livet utmålas som något onaturligt. Fastställs genom diagnoser, Du är på väg in i en depression men ät det här så ska du se att det går över. Tabletter och samtal som gör oss till hjälplösa små barn, oförmögna att gå rakt igenom problemen. Blir till fuskare som försöker klättra över eller smita förbi. Jag tror på alltings gudomlighet, människans förmåga att våga spela rent spel och vinna. Eller förlora.

Jag tror på människans förmåga att ta allas synd i sina händer och dö med dem på korset.

Inte för att hennes pappa är Gud,
inte för att alla världshusen i Betlehem var fulla och hon hade att födas i ett stall,
inte för att hon levde på 100-talet i Nasaret,
inte för att hennes röst kan få den mest praktiske fiskare att släppa sina nät och följa henne
inte för att hon äter middag med tullindrivare och spetälska,
inte för att hon är grym på att dra liknelser,
inte för att hon botar kvinnor med blödningar,
inte för att hon bara har en sann, smärtsam väg att gå,
inte för att hon alltid kan sätta fariséerna på plats,
inte för att hon förbigår gamla meningslösa seder,
inte för att hon har blivit hånad av romare, förrådd av sin bästa vän,
inte för att hon uppstod ur sin grav på tredje dagen och flyttade ett stenblock,
inte för att hon svävade upp till sin faders högra sida igen,
inte för att hon, hennes pappa och ett tredje abstrakt fenomen egentligen är ett och samma,

utan för att hennes sinne är rent och för att hon är av naturen god, rent av gudomlig.