Prestationsångest

Det är roligt att åka tåg. Eller nu var väl 'roligt' inte det intelligentaste ordvalet. 'Skönt' beskriver bättre. Tankarna får vandra fritt. Man får en mysighetskänsla där man susar fram genom Sveriges regnfärgade sommartristess.

Och just det där med att tankarna får vandra fritt, tillåter en att reda ut vissa knutar och härvor inuti.Till exempel har jag på senaste tiden tänkt endel på prestationsångest. Den har följt mig hela livet. Inte just ångesten, men viljan att vara en av de bästa. För flera år sedan, på högstadiet, levde jag mer eller mindre på en image av bra betyg och möjligtvis någon slags musiktalang.Inte för att jag kom någonvart på det direkt, men det var skönt att ha det där lilla.

Nu har mycket förändrats. Faktum är att allting är annorlunda. Utom det där då, att jag fortfarande känner press att prestera för att bli gokänd, för att liksom passera nåt slags kisande nålsöga. Detta har lett till att jag genom åren har tagit upp vissa intressen, och vidareutvecklat andra.

Nu säger jag inte att det är en dålig sak, prestationsångest hjälper en utan tvivel att nå sina mål. Men visst är det synd att man tycker att det krävs talanger och prestationer för att man ska duga. På något sätt är det som att den man verkligen är innerst inne hamnar lite i skymundan.

Nu är jag hemma igen och pengafrågan är aktuellare än någonsin. Jag har sökt några jobb uppe Grebbestad också, men jag vet ju av erfarenhet att det knappast brukar ge reslutat. Idag ska jag lämna in en ansökan på OKQ8 så får vi se hur det går. Om man får någon jobberfarenhet någon gång.

Jag läste A shock doctrine på tåget igår, känner mig så galet ambitiös =D