Briggen Charlotta

Våren har kommit på besök, hoppas den får för sig att stanna ett tag. Vid den här tiden på året när ljuset börjar komma tillbaka, det skymtas snöfläckar här och där och allting är sådär lite guldbrunt blandat med vårgrönt kommer jag alltid att tänka på Vilhelm Mobergs Utvandrarna. Troligen beror det på att jag läste den i skolan precis under de här veckorna för två år sedan. Den ger mig en speciell känsla, ibland känns det nästan som om jag lever tillsammans med Kristina och Karl-Oskar i deras stuga vid stenåkern. Och packar för att emigrera till Amerika när våren verkligen kommer.

Jag packar förvisso inte än, men det kommer en tid då jag ska göra samma resa som de. Fast jag ska inte åka med briggen Charlotta, utan använda ett smidigare och lite mer modernt färdmedel som kallas för flygplan, men principen är densamma för mig. Ju mer jag tänker på det, desto tydligare kommer det för mig att det är det här jag alltid har velat göra. Redan när jag som flicka lyssnade på Hermans historier bestämde jag mig för att jag också måste bo utomlands och bli en del av en annan kultur.

Turism dög aldrig, i mitt huvud är det bara en inkomstkälla för vissa rika och turister från Sverige som är i t. ex Spanien går ändå bara på svenskinspirerade resturanger och äter rårakor med lingonsylt, Åh, så roligt, har de svensk mat. Nej, äkta vara ska det vara, jag vill inte bli någon simpel, lättlurad turist som springer omkring i alperna i högklackat och bara främjar miljöförstöringen.

Jag vet inte, men jag tror att allting har en vändpunkt. Alla får en andra chans, på något sätt. Hur illa det än är så vänder det alltid, bara man är öppen för förändring. Eller något sånt djupt. Jag är en person som är mycket för att börja om. Det kan handla om allt från att starta ett nyttigare liv eller att byta gardiner till att bryta upp och lämna allt, bara det är en förändring. Variation, det måste hända något med jämna mellanrum. Annars går allting i varandra, dagarna går hand i hand och efter ett tag undrar man vart all tid tog vägen. Vad gjorde jag egentligen?

Det här låter nog lite nördigt, men jag satt i köket och tittade i en tidning som en av mammas och pappas vänner hade skickat ifrån Kanada. Bill heter han och bor i British Columbia. Plötsligt när jag vände sida fick jag se en bild som fick hjärtat eller vad det nu var att hoppa till. Den föreställde Vancouver sedd en bra bit ifrån, man såg alla skyskraporna mot horisonten. I bildens front löpte en hängbro i stål som blänkte i solnedgången. Runt omkring och mellan staden och bron fanns det bara mörkgrön skog. Här och där speglade sig solen i de blanka skyskarporna. De var som vattenpelare utkastade i en stor massa. Det är svårt att beskriva, men den bilden fastnade. Och om mindre än ett halvår går jag ombord på planet. Flygplanet som ska ta mig till Kanada. Inte som emigrant som väl är, men principen är densamma.

Utom att jag väl kommer hem igen också någon gång.