Körtelfeber - Ett slag på käften?

Svaret på nedanstående problem - Man har körtelfeber.
Imorgon bär det av till Eriksöre. Jag ska spela gitarr på kvällen, allsången med andra ord. Det blir väl bra, jag vill inte påstå att gitarrspel är något jag är duktig på, men det kan väl duga. Man ska inte ha så höga krav.

Idag var jag i skolan på eftermiddagen. Det kändes väldigt bra att vara bland de 'levande' igen som mamma sa för någon timme sedan. Få känna att man har ett liv, att ens enda jordliga syfte inte är att gå runt hemma och äta glass och titta på Top Model säsong 3 (var det säsong 3?). När man dessutom vet vem som vinner. Det vet jag nämligen nu. Eva vinner. Hon som är så himla rädd för spindlar. Så det är ju lovande för mig. Man kan leva ett lyckligt liv även om man är rädd för spindlar.

Nu har jag körskolan i mitt liv också. Det betyder att jag ska infinna mig där varje Torsdag efter skolan. Nästa vecka även på tisdagen, iom att jag missade första lektionen i Torsdags. Så gradvis fylls vardagen av detaljer som tillsammans gör den värd att gå upp för varje dag och fortsätta springa fram och tillbaka, äta skolunch och dricka uppvärmt kaffe. Allt det där som gör livet så underbart, inser man efter två veckors dvala. Tack Gud för den!

Och jag behöver ett slag på käften för att komma i rätt balans sjunger Håkan Hellström. Det stämmer så löjligt bra. Ibland är det det enda man vill ha. Och jag fick det. I form av körtelfeber. Man står verkligen under orättvis särbehandling ibland. Dvs orättvis för alla andra.

Jag klagar inte. Den får gärna fortsätta. (Möjligtvis låter detta sarkastiskt. Ingen vill väl ha körtelfeber. Utom jag.) Det är kontrasterna som får en att inse hur bra man har det. Efter en lång tids innesittande är man ju tacksam bara för att få gå ut genom dörren. Och det borde man vara oftare på något sätt. Tacksam för det lilla.