Hejdå vänner

Slipping through my fingers all the time, I try to capture every minute, the feeling in it. - ABBA

De senaste nätterna har jag haft svårt att somna. Jag funderade på vad det kunde bero på, och kom fram till att delvis beror det nog på att alla åker nu snart. Människorna som jag alltid har symboliserat med lycka, livsglädje och trygghet sprids vind för våg och själv bor man kvar i Kalmar och går på Stagg. Stagg som är precis som det alltid har varit, samtidigt som det är så smärtsamt annorlunda och konstigt.

Det här var ju part of the deal så att säga, det är ingen direkt överraskning att alla åker och att vi fortfarande har sista året att gå. Men jag trodde aldrig att det kunde kännas såhär tomt. Redan innan de har rest sitter jag allvarligt talat i vardagsrummet och gråter och känner mig nostalgisk och tänker på lunchrasterna i ettan och Hamlet och RIMUN och uppdragsboken. De som tog studenten har ju kommit över det där nu, det är historia för dem. Nu är det världen som väntar. Typ. För mig är det en livsavgörande era som nu är slut.

Tiden går så fort. Snart tar vi också studenten, det är ju faktiskt inte långt kvar om man tänker på hur fort det går. Jag ångrar verkligen inte att jag åkte, tvärtom tackar jag min lyckliga stjärna minst en gång i veckan. Det faktum att jag åkte har ju skapat en väldigt stor del av den jag är.

Men jag kan inte hjälpa att känna mig lite nere just nu. Och det är okej tycker jag. Det är nog bra att inse att jag saknar den gamla tiden och hantera det istället för att trycka ner det och gå runt och övertyga sig själv om hur bra det är att allt blev som det blev.

Sen kanske det är jättebra, det får vi se.