Ett halvöppet fönster

Fönstret i rummet står öppet. Inte helöppet, utan lite sådär idylliskt på glänt. Utanför kvittrar kvällsfåglarna, och sporadiskt en och annan skata. Jag kan höra hur grannens grannes dotter skrattar för att sedan skrika något till tjejkompisen som åker omkring på roller blades i en ändlös cirkel på trottoaren utanför. Från skrivbordet, där jag sitter med psykologiboken uppslagen, betraktar jag dem lugnt och fantiserar om hur deras vänskap ser ut. Den gamla använda luften ersätts med ny sval, det är som om hela rummet andas. Andas in, och andas ut. Boken försvann för länge sedan, ungefär vid den tidpunkt då mitt undermedvetna insåg att mitt medvetna inte är tillräckligt bra på engelska för att förstå ens hälften av Sigmund Freuds psykologiska teorier om människans personlighet.

Nu har de halvöppna fönstrens tid kommit. Nu är tiden då man nöjt separerar påslakanet ifrån täcket, så att man kan sparka av sig det ifall det blir för varmt på natten. Vilket det i regel blir, trots det halvöppna fönstret. Klockan är över nio men ändå är det fortfarande ljust ute, och ljust ska det förbli i säkert fyrtio minuter till. Ljuset har kommit för att stanna sommaren ut, och det känns som att återse en kär gammal vän. Samma kittlande känsla inombords, snart bubblar det över. Snart bubblar det över hos alla och hela staden blir så öppen. Helt plötsligt är det okej att heja på vem som helst på gatan utan att betraktas som psykiskt instabil (den risken finns faktiskt på vintern, var uppmärksam i december om du inte tror mig).

Det här är tiden för de öppna fönstren, för galna människors galna musiksmak som läcker ut till oanmälda lyssnare. Det här är tiden när dagarna plötsligt blir dubbelt så långa. Det här är tiden när minnen, som under en period fått lämna plats för irritation kring snöslask, kommer tillbaka. Ja. Det här är tiden när världen är som vackrast.