Ensamvarg

Månen lyser stor och rund
dimma slöjar träd och lund
En profil mot benvit glans
nos och öra, tass och svans
Trots hans skatt så skön och skör
varje vaket öra hör
ylande som fängslar och berör

Moloket i kärleksbrist
ensamvargen går till sist
i jakt på sällskap, god i sinn
med en glupsk och sorgsen min
Bakom blomma, buske, sten
söker nosen mjuk och len
Men aldrig någon vän han finner
för djuren blir skrämda och försvinner

Vargen kan ju ej rå för
att hans yttre friden stör
Raggig päls och blicken vild
men med läggning ren och mild
Vargens skugga syns i dimman
väntandes till morgontimman

Vi solens strålars första ljus
varken uggla, räv eller mus
Vargen reser sig och går
vet att han inga vänner får
Vargens livsväg den syns klar
ensamheten uppenbar
Vandrar genom livet själv
längs med månens silverälv

Men om du en gång behagar
kan du lyssna när han klagar
Sittandes uppå ett berg
ylet skär i ben och märg
Någon benvit, dimmig natt
betraktar han sin vackra skatt
Skatten full av träd och blom
men på djur och sällskap tom

Skönheten tycks grå och karg
sedd utav en ensamvarg

/Elin dec -06