Våga leva

Jag har en känsla av att jag har isolerat mig lite väl mycket på sista tiden. Jag har liksom börjat finna det väldigt trevligt att stanna hemma och inte göra så mycket, läsa en bok, dricka te eller titta på tv. Men nu har jag kommit fram till att jag är lite för ung för att hålla på så jämnt. Visst, ibland får man absolut göra det, men jag är väl för sjutton ingen pensionär.

I största allmänhet känner jag mig rätt så avtrubbad inför min omgivning just nu. Mest inför skolarbetet. Det känns lite som att äsch, det får vänta. Det är inte så bra, borde fixa det. Men igår kom jag igång med körskolan i alla fall, gjorde klart vägmärkestesterna och gjorde lite olika prov i mitt kära teoriprogram. Hur som helst, det är riskerna. Jag vågar inte ta risker längre. Vad är det här? Livet består ju av risker, utan dem kan man ju lika gärna spendara livet i en isolerad cell. Med en god bok. Och en tv. Nej tack.

Jag tror att jag måste börja våga leva. Göra lite saker som jag kanske inte är stensäker på att jag klarar. Gå upp på scenen och hålla ett tal. Köra bil. Till och med att tänka lite djupare och analysera. Sånt som jag klarade rätt bra innan är jag nu plötsligt rädd för. Förut letade jag efter utmaningar, för att få så mycket erfarenhet som möjligt. Men nu har jag utvecklat en liten fobi för livet, och den måste bort. Och det vet väl alla att det bästa sättet att få bort fobier är att möta dem. Det måste gå lite upp och ner, det måste finnas lite kontraster. Annars märker man ju till slut inte att man lever. Allting bara smälter ihop. Eller nåt.

Och så blir allt svart ;) (Yrrol. Linneas fel)