Somewhere over the rainbow

De senaste dagarna har jag gått runt och sjungit på Israel Kamakawiwo'Oles (också känd som 'Iz') version av Somewhere over the rainbow. Den har fastnat. Och det inte för att den är exceptionellt dålig eller jobbig, som ju annars oftast är fallet, utan för att den är så jäkla skön (för lyssning klicka på bloggrubriken). Det är nog så att en låt kan betyda allt för en person, medan nästa person inte alls förstår vad som är så speciellt, även om dessa två i vanliga fall har ganska lika musiksmak. Ibland ligger det inte i tonerna eller takten eller texten utan i känslan man får av att lyssna på den.

Nu har jag tagit studenten i Sverige också, så nu är jag som vi så uttjatat brukar säga "officiellt arbetslös". Ja, vad gör man... Man gillar läget och tar dagarna som de kommer. Det här ska man väl egentligen inte säga, men jag tycker att jag har en ganska skön period just nu. Jag har blivit trädgårdsintresserad, gillar att baka ibland, och vid ganska många tillfällen uppskattar jag till och med att laga mat. Se där, det som jag förut var så anti. Mest för att jag kände mig så opraktisk tror jag.

I övrigt pluggar jag även körkortsteori, bokade tiderna idag. Det är väldigt pirrigt, jag har ju varit så ovanligt och orimligt seg när det gäller det där med att ta körkort. Skulle vara skönt att få det gjort. Mycket hemmamusikövningar nu också, i form av inspelning, piano och gitarr. Musik är egentligen det enda hittills som verkligen kan få mig att känna mig 100% mig själv.

Om några månader, alltså i höst, får vi se vad jag gör. Kanske åker jag och voluntärarbetar med ungdomar i Karlovo, Bulgarien. Om jag inte åker dit hoppas jag, såklart, kunna komma någon annanstans under en längre period, helst Spanien. Om någon har några tips så får ni jättegärna tipsa. Förra veckan försökte jag återuppliva min spanska lite genom att skriva ett brev till Andrea, Hjalmars ex, som är bosatt i Spanien. Det var inte så lätt, men det kommer tillbaka hyfsat snabbt ändå. Var ju ändå bara 2 år sedan. Har facebooken inställd på spanska, för att göra den lite mer intressant.

Imorgon är det shopping och utgång som gäller, är pepp. Borde väl sova nu så att jag verkligen orkar, är så trött nuförtiden. Det beror kanske på att jag inte gör så mycket. Pappa tjatar på mig att jag ska börja plugga Matte C, men sedan jag la ner tankarna på civilekonom känns det inte så motiverande längre. Men jag har lovat att försöka ta tag i det snart i alla fall.

Michael Jackson har dött (som den äldste, halvdöve medlemmen i den avlägsnaste indianby man kan tänka sig, mitt inne i Amazonas säkert inte kunnat undgå att missa vid det här laget). Jag tycker det är så himla konstigt och tråkigt. Jag har läst nästan allt om honom som har kommit i min väg, tittat på minnesprogram och tittade lite på begravningen idag. Visst, man kan ha långa diskussioner om hur han betedde sig ibland, under senaste tiden i sitt liv rätt så ofta, och det är sant att han var fördärvad och konstig på många punkter. Men när man hör hans anhöriga berätta om honom, och när man lyssnar på en del av hans musik, verkar han samtidigt väldigt äkta. Har ni också märkt, att på något sätt är det som att det äkta blir svårare och svårare att hitta?