Vissa saker är lite känsliga. De är s.k. too much information. De är inget man pratar för öppet om, de är liksom inte som synfel eller laktosintolerans. Därför skriver jag istället, för på något sätt måste skiten ut. Då kan den som läser välja själv om hon eller han vill fortsätta läsa. Annars slutar man.
Helvetesveckan är här. Den som orsakar helvetet, för mig själv och alla andra, är jag. För jag har PMS, premenstruella spänningar. Igår fick jag 3-4 gråtattacker, alla ackompanjerade av en känsla som antydde att jorden skulle gå under eller, ännu värre, att den inte skulle det, samt att jag var ensammast i världen. Idag är det ilskans tur. Mina känslor turas om lite. Lämnar lite plats för varandra, och tar tydligen hand om en dag var. Jag är så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen, jag hade gladeligen slagit sönder ett glas. Men av ren lathet gör jag inte det: jag hade fått städa upp resultatet efteråt. Dessutom är jag rätt så fäst vid våra glas.
De flesta kvinnor lider av någon form av PMS. Besvären kommer tydligen i samband med utsöndrandet av gulkroppshormonet. Men en liten del verkar vara extra känsliga för dessa hormonsvängningar. Då blir PMS ett problem, och ”påverkar livet i alltför stor utsträckning”, som det heter på rådgivande internetsvenska. Tro mig, de här känslorna välkomnas inte. Man använder inte PMS som ”en ursäkt för att få vara lite jävlig” som en kvinna i en P1-dokumentär uttryckte det. Snarare pågår det ett eller flera krig inuti, och ibland, eller ganska ofta, läcker de ut och påverkar omgivningen. Det är inte meningen, men väldigt svårt att kontrollera. Och som experten i P1 säger, det är ofta de psykiska problemen, snarare än de fysiska (som t.ex. magkramp eller huvudvärk) som är svårast att hantera. Då ska man inte bara utkämpa en mental kamp med sig själv, utan dessutom vara medveten om att man är, sedd med omgivningens ögon, antingen ett nervvrak eller en bitch eller både och. Så jag ber om ursäkt i förväg.
Jag vet att man kan få hjälp med att, om inte döda så åtminstone tona ner monstret. Något jag har intentionen att göra innan fullmånen, dvs. gulkroppshormonet, gör sitt nästa galaframträdande.
3 comments:
Bra skrivet!
Sitter i en liknande båt... Blir irrationell och suicidal vissa veckor av den kvinnliga cykeln. Om du inte redan provat kan man testa Fluoxetin, det påstår de minskar de feminima besvären något :o).
Tack för tipset Elina, det är absolut värt att testa! För tillfället tar jag Femal Balans, något som till min stora förvåning faktiskt verkar fungera någorlunda =)
Post a Comment