Sorgen berör, men dikterna förstör

När jag gick i åttan eller nian började jag få smak för diktförfattning, prosa. Jag skrev ner mina tankar på ett papper, ändrade lite så att det flöt bra och bröt raderna på snygga ställen så att rytmen förändrades. Jag råkade snart hamna på en sida som riktar sig mycket till de som tycker det är kul att skriva. Man kan publicera sina verk och sedan kan andra medlemmar skriva sina kommentarer och kanske rent av göra ens prosa till favorit. Det var stort. Jag blev snart beroende av kommentarerna och skrotade vanligtvis de dikter som förblev okommenterade. Uppenbarligen var de inte tillräckligt bra.

När jag tittade runt lite på sidan och läste vad de andra hade skrivit upptäckte jag hur överrepresenterade ämnena sorg och depression var. Dessa dikter var också de mest populära, på topplistorna vimlade det av självmord, knivar och skuggor. Jag började testa mig fram på temat mörker och snart insåg jag hur lätt det var att skriva gripande dikter. Dikter som berörde.

Varför berörs vi så hårt av det som är sorgligt men inte av det som är roligt? Självmord fångar uppmärksamheten, mord och död berör. Total lycka berör inte riktigt lika mycket, jaha, vad roligt för honom. Har det att göra med att man känner igen sig mer i sorgen? Tårarna kommer, när man verkligen tänker efter inser man hur dåligt man mår. Ja, det där stämmer ju faktiskt, snyft snyft.

Min avsikt är inte att lägga någon skugga över depressioner, död eller mörka dikter. Jag konstaterar mest att de ibland förvärrar eller skapar en inbillad sorg. Man dras ner i träsket på något sätt. Lyckliga dikter är inte lika lätt att skriva utan att det ska bli överdrivet och rosa moln-varning. Om man är lite ledsen är det inte så kul att läsa om andras lycka heller . Då blir man bara avundsjuk. Emil Jensen, nya husguden, undrar varför en så vanlig tröstreplik är Var inte ledsen, det finns de som har de sämre, när man egentligen borde bli gladare av att höra Var inte ledsen, det finns de som har de bättre.

När jag upptäckte hur vanligt det var med med självmordsbenägna dikter skrev jag en liten rimmande dikt om det:

Man ska dikta om döden
(om unga flickors självmordsöden)

Man ska utstöta vrål och skrik
(medan man betraktar sina vänners lik)

Man ska ta piller och skära
(skriva avskedsbrev till sina kära)

Ja, man ska skriva om livets slut
(om alla som inte hittar någon annan väg ut)

Detta tycker jag alltså inte alls man ska göra, för att förebygga missförstånd. Det är bara onödigt att gräva ner sig i dyn, när man borde ägna all kraft till att simma mot ytan. Ni som skriver sådana här dikter mycket, pröva att skriva mer positivt ett tag trots att det inte berör lika mycket. Det är svårare men mer upplyftande, och lyckas man ta sig ut är det definitivt värt det.